Även om FN:s och IPCC har något klokt att säga om CO2 är frågetecknen många. Det har jag skrivit åtskilliga gånger om och lämnar därför denna tråd just nu. Det intressanta är i stället varför klimatskräcken så fundamentalt fått ett grepp över flera av västvärldens nationer. Har det enbart att göra med CO2-frågans vetenskapliga implikationer för framtiden? Eller kan det finnas andra skäl av renodlad politisk natur?
Enligt min mening finns det en tydlig koppling mellan klimatfrågan och vänsterns aktiviteter. Det är ett känt faktum att Olof Palme och Gro Harlem Brundtlands aktiviteter under 1970-talet i FN rörande klimatet avsåg utsläpp från fossila bränslen. Men märk att Palme då avsåg att propagera för kärnkraft i stor skala (24 svenska reaktorer) som ett vapen mot smutsig och sinande olja och gas. Se om detta i följande länkar.
http://clexit.net/wp-content/uploads/2018/09/clexit-2018-morner.pdf
Intressant är att Palmes och Brundtlands FN-initiativ fått en annan vändning i och med att kärnkraften närmast blivit miljörörelsens fiende. Efter att ha övergett kärnkraften vänder sig FN med fullkraft mot CO2. Och vänster driver nu denna linje i och utanför FN.
Denna bakgrundsbeskrivning visar att FN – knappast förvånande – har en politisk agenda. Det finns alltså vissa nationer som vill använda FN som ett verktyg för ökad makt och finansiella muskler hos världssamfundet. Märk att det inte är stormakterna som driver denna agenda. De har nämligen starka band med fossil energi, frånsett Frankrike. Men Frankrike har mängder av kärnkraft och hade för inte så länge sedan socialister i statsledningen. Alla minns säker Parisavtalet…
Som namnen Palme, Brundtland, Hollande och Guterres pekar på så finns det en ambition hos många socialister att använda FN som en murbräcka för ny global kontroll av världens politik och därmed dess ekonomi. Många av vänsterns män och kvinnor tror på att en planerad ekonomi är rätt väg bort från marknaderna och kapitalismen. Ett stadigt grepp om energihushållningen – tillsammans med frågor om mat och vatten – har på så vis blivit en central fråga för FN. Förvisso rör det sig om viktiga ämnen för mänskligheten. Men för en stor byråkrati som FN med många socialister på centrala positioner blir klimatet ett populärt och kraftfullt verktyg. Och det använd av naturliga skäl för en inriktning mot planerad hushållning.
För stora byråkratiet tenderar dessutom planering i sig bli en självklarhet och ett viktigt instrument. Genom regler – inte marknader – avses styrning av nationer ske. Vi ser för övrigt detta ske inom dagens EU. Även här har klimatfrågan medfört att storskaliga planinstrument hamnat på dagordningen. Varje minut talas om det närmast innehållslösa ordet ”hållbarhet”. Och Europas älvar, skogar, kärnkraft och utsläppsrätter är i stöpsleven i en riktning som starkt påminner om planekonomi. Det tycks som om världsdelens alla naturresurser är i händerna på politiker och byråkrater i Bryssel. Friheten är alltså hotad.
Enligt min övertygelse talar därför det som sker för att såväl EU som FN har tydliga incitament för att bortse från huvudfrågan i klimatdebatten, dvs själva orsaken till uppvärmningen och dess utveckling över tiden. I ett politiskt sammanhang är en förflyttning av fokus från vetenskap till skräckpropaganda även ett rimligt scenario. Ifall man inom byråkratierna tror att CO2 är den enda boven, så blir det enklare att tillgripa skräckens verktyg. Och om det skulle visa sig att uppvärmningen i huvudsak beror på exv solstrålning – eller att temperaturhöjningen sker avsevärt långsammare än vad som påstås – kan politikerna rädda sig med att man ville det bästa och nästan var på rätt spår.
Min huvudsakliga oro rör de ekonomiska och politiska konsekvenserna av en ökad planering av samhällsekonomin i några av världens länder. Stormakterna kör ju sina egna race. Planeringens vådor kommer därför att drabba framför allt mindre nationer med mängder av vänsterpolitiker. Sverige är redan i fällan. Enorma samhällsresurer dirigeras i politisk korrekt riktning så att elektricitet, drivmedel, skogar, lantbruk och andra viktiga folkliga behov redan hamnat i farozonen. Utvecklingen mot tydliga inslag av planhushållning rycker allt närmare. De främsta påhejarna är förstås socialdemokrater och andra vänsterkrafter.
Någon säger kanske att jag målar upp en skev och ovetenskaplig bild av verkligheten. Mitt svar är att man måste se vad som hänt och händer i Sverige och i Världen. Nya skrämselbesked från FN varje vecka framstår inte som seriösa budskap från en global organisation. Är det inte rimligare att tro att FN i själva verket har en politisk agenda i klimatfrågan som inte till hundra procent vilar på vetenskap. Många och högröstade krav på en snabb och gigantisk omvälvning av Världens energihushållning framstår helt enkelt inte som seriösa lösningar. Stormakternas avvaktan – frånsett Frankrike – tyder på att det delvis finns en dold politisk agenda, menar jag.
Hursomhelst är satsningen på det flummiga tänket om ”hållbarhet” något som pekar bort från fria företag och fria marknader. Enbart i sig är detta en allvarlig tankeställare.
Torsten Sandström
Torsten Sandström
