I utkanten av Lunds stadskärna löper en bullrande och gasångande motorväg i riktning mot Malmö. Det är ju ingen nyhet, utan en sedan länge planerad lösning. Nu vill politiker i Lund – särskilt den svenska varianten av talibaner, Mp-folket – att motorvägen ska grävas ned och att miljardnotan ska skickas till staten. Bara själva reflexen att ständigt begära att någon annan än den som vill något ska betala har sannerligen blivit ett svenskt syndrom.
Än värre är skriandet på höjda pensioner, trots att den svenska genomsnittspensionen ligger i europatoppen. Huvudproblemet tycks vara att invandrare inte jobbat i sådan utsträckning att det svenska pensionssystemet slår till och ger (tillräcklig) kompensation. Men ska de som faktiskt jobbat och betalat inkomstskatt stå även för denna nota?
Beskattning och offentliga utgifter har i grunden blivit nationens huvudproblem. Pengar tvingas ut från skattebetalarnas fickor till alla tänkbara ändamål. Det är nödvändigt att diskussionen vänds till att avse ökat arbete och ökad självförsörjning. Men under de senaste tio åren – varav åtta under sossestyre – har en miljon invandrare fullständigt förvridit nationens förmåga till försörjning. Om detta talas det inte mycket (det jag skrivit anses kanske rentav rasistiskt). I stället vill nu alla riksdagens partier höja pensionerna. Sossarna vill bara höja för de fattigaste, dvs sina egna väljare i bidragssvängen. Oppositionen menar att många andra pensionärer – som faktiskt jobbat – också ska få en extra pensionsbonus. Det goda allmänna statliga försäkringssystemet håller på att kollapsa i händerna på klåfingrig politiker.
Sverige kan inte fortsätta med att bifalla raden av rop på skattefinansierade reformer av alla de slag. I grunden är problemet att bara en minoritet betalar statlig inkomstskatt till sammanlagt höga belopp. Majoriteten känner med andra ord inte av de skatteuttag som bidragsälskande politiker ständigt ropar på. Det är ett stort politisk bekymmer att människor belönas av det offentliga genom att ropa på bidrag som andra ska tvingas betala. Hade det rör sig om mindre summor hade nog få invänt mot att betala skatt. Men då de svenska betalarna av statlig inkomstskatt utvecklats till en överansträngd mjölkkossa håller systemet på att haverera.
Svenska politiker måste ta en titt på hur nationen Schweiz löst välfärdsstatens dilemma. Folket lever där väl så gott som i vårt land. Men mycken välfärd drivs via försäkringar och andra privata lösningar. Mycket mindre finansieras i detta land genom skatteuttag. Att medborgarna dessutom kan protestera mot skattelagstiftning och – om de får tillräckligt uppslutning se till att det hålls folkomröstas om ett lagförslag – bidrar förstås till en annan utveckling än det svenska elände vi ser med ständigt ökade statliga bidrag. Folkomröstningar (som är bestämmande) och privata välfärdslösningar stärker medborgarnas övertygelse om att man själv måste engagera sig och ge järnet! Och många miljarder sparas även genom slopade statliga byråkratier. I alplandet lönar sig rop på höjda skatter dåligt. Snart kommer en blogg om den verkliga välfärdsstaten Schweiz.
Torsten Sandström
