Orsaken till att jag kallar mig klimatrealist är flerfaldig. Främst att IPCC:s och FN:s prognoser är alltför lösa i kanten och alltså förefaller osäkra. Särskilt att FN ständigt använder sig av skräckens ord verkar i samma riktning. Den som ständigt skriker efter hjälp mot vargar förlorar som bekant snart i förtroende. Likaså den som inte bemöter skeptikernas argument om att FN:s teoretiska modeller inte speglar faktiskt uppmätta data.
Ytterligare ett viktigt skäl är användningen av en synnerligen oklar – flummig helt enkelt – begreppsbildning. Såväl orden hållbarhet (sustainability) som ekologisk motståndskraft (resilience) är två typiska exempel, som ständigt brukas i medier, reklam och av FN-sympatisörer. Det sker faktiskt varje sekund! Jag menar att användningen av dessa termer i hög grad bidrar till min avoghet mot det politisk korrekta hyllandet av den nu rådande klimathetsen.
Den som funderar över de två begrepp som nyss nämnts inser att de i grunden bygger på psykologiska faktorer. Alltså inte på naturvetenskapliga bedömningar om exv verkan av CO2 eller solens strålning eller dess återreflexion från jordklotets yta. Termerna tar i stället sikte på subjektiva och politiska bedömningar av fenomen i samhället, tex så att en uppvärmning med X grader antas skapa en rad negativa effekter för människan Y. Att samma uppvärmning kan medföra positiva effekter för samhället eller för individen Z på andra platser riskerar på så vis att hamna utanför samtalet.
Vad som är hållbart eller motståndskraftigt blir med andra ord öppet för en känslomässig och subjektiv politisk diskussion. Bruket av olika energikällor är illustrativa exempel. De har samtliga sina för- och nackdelar. Olja och gas sinar och förgiftar samt släpper vid förbränning ut CO2, vilket även förbränning (inblandning) av biomassa förstås gör. Men olja har däremot högsta potens som energikälla åt flygplan och lastfartyg. Kärnkraft har mest fördelar, men riskerna vid haverier och hantering av förbrukat uran är uppenbara. Sol, vind och vatten kan förefalla optimala källor, men som bekant går solen i moln, och vinden står stilla samt vattnet i floder sinar emellanåt.
Jag menar att svåra bedömningar (åsikter) om plus- och minusfaktorerna riskerar att kapslas in – och gömmas – genom det flitiga bruket av en svepande terminologi som hållbarhet eller motståndskraft. Begreppen framstår som ett dragspel, hej och hå. Värderingarna riskerar att döljas genom sluga demagogers samtal. I stället för hårda data talas om politiska känslor.
Ytterst rör det sig alltså om psykologi, dvs hur individen själv uppfattar olika faktorer i den omgivande miljön. Alltså känslor om förståelse av sig själv i en viss miljö. Vissa faktorer – såsom gifter – är givetvis klara faror, men om problemen kan hanteras kan – som kärnkraften visar – även till synes livsfarliga fenomen vara ytterst nyttiga.
Därför menar jag att det ständiga talet om hållbarhet egentligen är något mycket farligt. Det påminner om en ande som släppts ur flaskan. Mitt besked blir därför. Fram för hårda data som uppmätts! Fram för bevis att uppvärmningen uteslutande beror på CO2! Osäkra data öppnar dörren för manipulatörer, som med hjälp av psykologiska dimslöjor vill dölja X , men själv plädera för Y. Jag är helt enkelt rädd för att FN har en egen politisk agenda.
Vidare används dessa flummiga begrepp för att placera in den lilla människan – du och jag – längst ned i ett långt biokemiskt skeende från solsystemet, via atmosfären och ned till samhällslivets teknik, biologi och ekonomi. Man kan säga att människors hjärnor attackeras av krafter, såsom de förklaras av FN och IPCC. Detta angrepp riskerar att bli ytterst traumatiskt för den enskilda individen som har svårt att bedöma komplexa skeenden. Den oroliga individen framstår som en lekboll för listiga makthavare med oklara politiska agendor.
Därför försöker jag vara klimatrealist, med armlängds avstånd till politiken.
Torsten Sandström
