Utvecklingen av den svenska regeringens plötsliga och tvära vändning i NATO-frågan blottlägger gamla socialdemokratiska problem inom politiken. Sedan snart hundra års tid har sossarna odlat myten om det alliansfria Sverige och försökt sätta nationen på en piedestal (trots långvarig smygsamverkan med NATO). Självbilden av en moralisk stormakt har därför varit pinsam och våra grannars skratt åt oss berättigade, men bittra att uppleva. Emellanåt har förvisso andra partier i Riksdagen har deltagit i den globala hyllningskören, som kostat nationen många hundtals miljarder (ev via stora gåvor från SIDA). Men det är främst S-partiets teaterföreställning vi skådat på en scen som folket tvingats betala dyrt över skattsedeln.
Men nu slår den överdrivna sosseglobalismen tvärt tillbaka (bara för en månad sedan var en NATO-anslutning fel enligt sossarnas statsminister). Sverige som i praktiken saknar försvar tvingas – helt följdriktigt- att krypa till NATO:s frälsande kors. Den organisation som tidigare kritiserats av vänstern har på några veckors tid blivit en räddningsplanka. Antiamerikanismen inom vänstern gör att deras anhängare varken vet ut eller in. Sossarnas parti står under ledning av statsministern i skamvrån.
Och plötsligt blir Turkiet, som i och för sig är en förtryckarstat, Proppen Orvar för det nödvändiga NATO-inträdet. Just Turkiet har i åratals – i onödigt hårda ordalag – häcklats av sossepolitiker, vilka ständigt vill visa sig vara bäst i globalisternas politiskt korrekta klass. Kritik av Turkiets politik är enligt mi åsikt helt korrekt, men Sverige som en nation långt upp i norr behöver inte vara en samlingsplats för med svenska statens pengar finansierade kurdiska dissidenter. Okej för de många flyktingar som funnit jobb i Sverige, det talas om hundra tusen, men varför ska just vår nation finansiera rader av ledande kurdiska kommunister och journalister?
Och då Sverige nu vill träda in ti NATO måste vi förstås efter bästa förmåga stödja våra nya allierade in spe. Vapen måste väl säljas till vår kommande partner? Och vi måste väl efter bästa förmåga förstå den turkiska partnerns säkerhetsintressen i deras krig mot kurdiska kommunister?
Hursomhelst, nu får sossarna sin heliga globalism och sitt självgoda storhetsvansinne slängt tillbaka rakt i ansiktet. Det allvarliga är att S-partiets i huvudsak privata politiska intressen nu skadar nationens alla medborgare, även de som länge ropat på en NATO-inträde.
Det som sker är ett tydligt tecken på att Sverige behöver en ny regering efter höstens val. Vi hade behövt den redan för åtta år sedan. Men varför vi tvingats vänta så länge måste du utkräva ansvar av Annie Lööf för. Hon och hennes parti är svensk politiks största skurk, näst efter S-partiet förstås, som tror att det äger den svenska nationen.
Torsten Sandström
