Mina ögon dras vid morgonkaffet till en debattartikel i SvD den 18/5 med den populistiska rubriken ”Är kärlekens tid över i politiken?” I texten talar sig tre svenska statsvetare – Ulf Bjereld, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors – sig varma för vad de kallar ”kontraktsparlamentarism”.
De hyllar med andra ord de överenskommelser som sedan valet 2014 styrt såväl regeringsmakt som riksdagsarbete under i storts ett åtta år, först via decemberöverenskommelsen (DÖ) sedan genom jöken. Författarna verkar nöjda med detta tillstånd, så jag läser texten som en förhoppning inför framtiden. Det är besynnerligt. Av deras profession hade man annars väntat sig en diskussion av hur den svenska Regeringsformen ska tillämpas. I stället gräver de ner sig i en grumlig avtalsidé, kryddad med ett fånigt snack om ”kärlek” mellan vissa politiska partier. Förklaringen kan förstås vara att de alla tre är socialdemokrater – åtminstone Bjereld är känd som vänsterpolitiker – och att de således ber för sin sjuka mor.
Jag häpnar över deras naiva debattstil. Varken DÖ eller jöken är kontrakt i juridisk mening, låt vara att socialdemokraterna givetvis vill tala om bindande avtal. Alla inser att det bara rör sig om tillfälliga kompromisser, som kan brytas utan några som helst rättsverkningar. Att tala om ”kontraktsparlamentarism” måste därför ses som ett försök att legitimera det politisks elände som utspelats alltför länge i Riksdagen. Regeringsformen känner enbart ”extra val” om en slagkraftig regeringsbildning inte kan ske. Eller med andra ord att låta folket genom ett nytt val söka överbrygga den klyfta som man olyckligtvis själv skapat.
Samma retoriska nivå håller författarnas tal om politisk kärlek, ett för vetenskapen helt okänt begrepp, såvitt jag förstår. Även här tycks det gälla att klä ett rått kompromissande om makten i dimmiga ord. Metaforer i stil med ”kohandel” har förstås ett rimligt informationsvärde. Men kärlekstankar är ännu ett försök från författarnas sida att legitimera den politik man själv hyllar, utan att för läsarna beskriva vad den går ut på.
För mig framstår texten alltså inte som ett försök till vetenskaplig analys, utan som en flummig reklamtext för en nyutgiven bok. Det som stöter mig mest är författarnas förklaring till varför socialdemokratin valt att regera framför en kuliss bestående av juridiska dimmor. Deras tes är att svensk politik präglas av frihetlig individualism:
Skälen till det svenska undantaget finns i Sveriges starka frihets¬tradition, baserad på individualism och tillit. Den svenska frihets-traditionen – trots den nya, auktoritära retorik som präglar debatt¬klimatet – lever kvar och gör Sverige till ett ovanligt land i Europa.
Jag undrar om jag befinner mig på samma planet som författarna. Förvisso har en stegvis utveckling skett mot individualism, samtidigt som socialdemokratin retirerat. Men ännu präglas det socialdemokratiska bygget av kollektivens betong. S-partiet vaktar som en spindel över sitt starka korporativa nät där noder finns i rader av systerorganisationer, medier (särskilt DN, Aftonbladet, SR och SVT) och inte minst en svensk byråkrati i den egna rörelsens ledband. Att nätverket tyvärr även har sin förankring inom universitetsvärlden ger författarnas text tydliga bevis på.
Debattartikeln är alltså i sak en hyllning till socialdemokratins Sverige. Utan att nämna nationens många olösta problem – varav flera skapats av partiet själv – förklaras nationsbygget i vackra ord som närmast helt döljer verkligheten.
Jag har i tidigare texter framhållit att många statsvetare är okritiska till utvecklingen inom stat och politik. Man önskar att forskare inom ämnet ”political science” ska kunna bidra till att analysera det svenska samhället problem. Men i stället målar de tre författarna rosa kulisser som förskönar hur Riksdag och Regering bör fungera. Min slutsats är att alltför många statsvetare är socialdemokratins fångar och därmed framstår som forskare på politikens gungfly.
Torsten Sandström
