Efter många decennier av fredsdogmatik – ”inget krig, vi lever in i en god värld” – gör som bekant den svenska socialdemokratin en u-sväng på bara någon månad. Nu är budskapet att Sverige ska ansluta sig till NATO. Det var sannerligen på tiden!
Det har varit en tuff tid för alla fredsskadade vänsterpolitiker och medborgare. De S-ledare som – trots massor av historiska bevis – inte sett att ondskan struntar i fredsparoller har nu fullt upp att vika ut sig i medierna för att tala om att ett medlemskap i NATO är nödvändigt. Okej, det är nödvändigt, men inte ska man väl behöva höra det från dem som närmast varit ansvariga för en galen politik – nationen borde åtminstone sedan minst 2014 varit medlem!
I främsta ledet står förstås sossarnas super-prussiluska: Margot Wallström. Med ett stort smil ges hon utrymme i SvD för att locka dem – som hon i åratal tidigare förvillat – att hoppa på NATO-tåget. Rubriken säger allt:
Man kan inte sura och se tillbaka
Uttalandet håller dagis-nivå, dvs en anpassning till – femåringar. Alltså ord till dem som sedan Palmes dagar fått höra att nedrustning, fred och kamp mot kärnvapen är den rätta läran. Inte ett ord om att socialtanten under en lång rad av år lett nationens i fel riktning. Plötsligt har hon i drömmens uppenbarelse skådat den rätta sanningen. Och då gäller att få hela församlingen av troende sossar att göra helt om och ropa: ”in i NATO!” Det är närmast absurt att se hur vänsterns troende kan byta fot. Till sossarnas försvar bör man notera att V och Mp står kvar på perrongen då tåget går.
Den som analyserar Wallströms ord i rubriken förstår hur ihåligt hennes politiska liv varit. Hon menar att hon tidigare haft rätt. Men att det gamla budskapet inte duger efter Putins anfall mot Ukraina 2021. Därför ska ”man inte sura och se tillbaka.” Men om hon och större delen av sosseledningen och medlemskåren – inklusive statsminister Andersson – sett framåt och agerat med förnuft hade Sverige inte behövt hamna i det nödläge som en NATO-ansökan fem i tolv innebär.
Det är just denna realism och framåtblick som S-partiet saknat sedan första början. Sverige stod svagt rustat 1939 och Per Albin Hansson hade inget annat val för nationen än att försöka vara neutral (det gick sannerligen på skruvar). Under kalla kriget var rustning nödvändigt, under fjäskande mot både Sovjet och NATO. Efter Sovjets fall har avrustningen varit nästan total – frånsett några u-båtar och JAS Gripen. Än en gång (efter 1939) står sossarna med byxorna nere! Och Wallström har minsann inte varit den som ropat på svenska försvar. Hon har i stället hyllat naiva avtal om förbud mot kärnvapen – ord som varit skön musik i en smilande Putins öron.
Och så tvingas jag idag – i SvD av alla tidningar – läsa att det folk som gått vilse i fredens pannkaka inte ska sura och se tillbaka. Alltså ännu ett lågvattenmärke i svensk politik. Förstås signerat av Prussiluskan.
Torsten Sandström
