I dagens SvD presenterar Torbjörn Nilsson en devot intervju med EU-minister Hans Dahlgren. Rubriken säger allt om nutidens naiva och politiserade journalistik:
Tar Palmes sista pojke Sverige in i Nato?
Vi får veta hur nära vänsterkarriäristen Dahlgren stått nationalhelgonet S:t Olof och vilka storstilade insatser Dahlgren gjort för Palme och Sverige. Däremot får vi inte veta att Dahlgren varit en frontalperson inom SVT:s nyhetsprogram och på den vägen visat upp vad som i vårt land menas med en politiskt oberoende journalistik.
Men priset vad gäller fjäskig journalistik gentemot en fd kollega tar ändå rubriken. Alltså en antydan – förvisso med frågetecken – om att Dahlgren tar in Sverige i NATO. Jag har aldrig hört talas om någon mångårig kampanj från Dahlgrens sida om ett NATO-inträde. Varken i den fleråriga rollen som statssekreterare på UD eller som statsråd sedan 2019. Han har haft många tillfällen att visa upp påstått mod sedan Rysslands första anfall på Ukraina 2014. Ven har hört Dahlgren sjunga ut om kärleken till NATO? Han har däremot genom sin tystnad bidragit till det svenska försvarets minimala och bedrövliga tillstånd i nuläget. Han borde ju kritiseras för detta!
Tala om vänskapskorruption när Nilsson krypande intervjuar sin äldre kollega Dahlgren. Om de båda är sossar vet jag inte. Men den som skriver såsom Nilsson gör i denna text hamnar definitivt i farozonen för en sådan (s)tämpel.
Som mångårig prenumerant på SvD (för att inte tala om DN!) känns det svårt att se hur åsiktsjournalistiken breder ut sig i nyhetssammanhang. Att texten dessutom är fullständigt okritisk avseende Dahlgrens insatser som klättrare inom S-partiet – från SVT ! – och rörande NATO-meriter är rentav stötande. Fy sjutton skriver jag.
Torsten Sandström
