Ja, då verkar L-partiets saga vara slut. Min ungdoms – framför allt mina föräldrars – frisinnade parti har nått vägs ände. Efter att i flera år ha drivit liberal symbolpolitik utan praktisk inriktning. Man har strävat efter att utmärka sig som liberal för liberalismens skull. Och global för globalismens skull. Mängder av egotrippade karriärister har slungat likhets-och frihetsparoller utan hejd. Att bara få en färgad partiledare var något stort -oavsett personens förmåga. Att krama byråkratins Bryssel utan hejd var också stort. Principfast – men utan verklighetsförankring har partiet under flera år marscherat mot kyrkogården.
Ropen hörs: ”Min Gud varför har Bonniers övergivit oss?” Nu hjälper det minsann inte att sjunga ”We shall overcome” under Friggebos ledning. Bönemötet tycks vara slut efter en lång dags färd mot natt.
På två områden kommer jag kanske att sakna Folkpartiet. Förespråkandet av kärnkraft gör jag en en honnör för. Vet inte om jag är lika begeistrad över skolpolitiken, men man har åtminstone talat om kunskaper, även om man i övrigt misslyckats kapitalt. Trots regeringsår med Alliansen syns samma kris i skolan.
Sedan nationalekonomin lämnat partiet och man i stället vänt blicken mot en global ekonomisk satsning med svenska skattemedel har jag tappat tron på partiet. Den svenska ekonomin och skattebetalarna måste nämligen vara varje partis främsta mål att värna. Här har L misslyckats kapitalt.
Vem sörjer nu partiets bortgång? Få utanför den egna politiska klassen, blir mitt svar. Flykten till andra partier kommer nu att stegras. Ett gäng går till M, merparten går till S. På så vis hålls klassen samman. Vart den lilla gruppen väljare går återstår att se.
Torsten Sandström