Vad är det jag ser och hör? I upprepade trailers på SVT hör jag Åkesson med emfas utropa att han älskar SVT. Även om uttalandet kan vara taget ur sitt sammanhang blir jag förvånad hur SD tycks byta fot i centrala frågor. Putin kritiseras nu av SD, som tidigare märkligt nog klappat diktatorn på axeln. Tidigare har den skattefinansierade radion och teven med fog kritiserats av SD, men nu älskas den av Åkesson.
Jag har i tidigare bloggar pekat på att partiets politk väcker frågor. En partiledare som snabbt byter åsikt till motsatt politik skapar undran. Det ligger därför en hund begraven rörande SD:s positionsförändringar. Min tolkning är att de inte är allvarligt menade, utan bara ett försök att värva röster genom att gå nya väljargrupper till mötes. Meningen är att falskt fjäska till sig nya röster då de redan trogna anses frälsta och inte tros reagera på en tillfällig hitte-på-politik. Det är beklämmande.
Att SR/SVT är glada om de får stöd av Åkesson är också ett problem. Ett med statligt tvång finansierat mediebolag måste nämligen kritiseras, då det inte klarar av sin uppgift att förmedla nyheter och information som är politiskt oberoende.
Varken SVT eller SD inger förtroende. Det är något skumt i partiet (vad som är problemet med SVT är fullt klart). Tvärvändningar från SD pekar på att man vill dölja sin rätta politik. Antagligen bara för stunden.
Torsten Sandström
