Nyligen liknade jag i en blogg sossarnas bygge av det korporativa och byråkratiska Sverige vid en hajbur. Det gläder mig verkligen att metaforen vunnit uppskattning bland läsarna av bloggen och Bulletin.
Jag har sedan texten skrivits insett att tanken sedan länge i huvudsak delas av författarna till den färska och intressanta boken ”Betongväldet” (upplaga 2, 2022, Recito Förlag), vari Jakob E:son Söderbaum (red), Carl Johan Ljungberg och Christian Swedberg tillsammans följer upp Roland Huntfords mycket spännande 1970-talsanalys av den metod som den svenska socialdemokratin länge använt (”The New Totalitarians”, 1971, senare översatt till ”Det blinda Sverige” , se länken på internet, https://archive.org/details/detblindasverige_201912). Författarteamets undertext är klargörande: Den socialdemokratiska maktapparaten och hur den urholkat vår demokrati. På boken framsida ser vi därför bilden av hur Rosenbad och LO-borgen flyttat ihop.
Min term hajbur är kanske något sämre än författarkollektivets. Men jag önskar förmedla S-partiets politiska försvarssystem som har blivit hart när ogenomträngligt. Själva försvaret må vara av betong. Hajburens avveckling kräver därför såväl valförlust för sossarna som ändringar i grundlag samt i tusentals lagparagrafer, vilket är något svårare än att spränga bort en stor klump av betong. Inte minst måste Mijljöbalkens tusentals ramlagsregler bantas å det kraftigaste, dvs det fundament som ger Naturvårdsverkets byråkrater ett synnerligen brett spelrum för maktutövning, genom egna beslut eller via länsstyrelser och andra myndigheter.
Någon invänder kanske att det gäller ett skydd för svenska folket i buren, vilket förstås är socialdemokratins officiella förklaring. Från vänsterkanten hörs kanske också att hajar är farliga för samhälle och människor, vilket ju är delvis sant. De är ju rovdjur vilket socialdemokratins politiska opponenter – Moderaterna, SD och KD – tyvärr knappast verkar vara i dagsläget. Men ett tråkigt faktum är att sossestaten släpper in sina egna hajar i buren, dvs rader av organisationer och byråkrater, som tillsammans strävar efter att genomföra S-partiets blueprint (förlåt rödkopia) över hur landet ska byggas. Tillsammans försörjer de sig i hajburen på en maktutövning som inte är i samklang med den svenska Regeringsformen. Det är för övrigt detta kritiserade vrängande som gett upphov till hajburstermen avseende aktieaffärer inom affärslivet, ett bruk som färgat min liknelse.
Därför är det bra om boken Betongväldet blir läst. Den erbjuder en fin struktur över Sveriges politiska problem. Liksom Huntfords bok lämnar den dock dörren öppen för oklarheter och problem. Ändå är den läsvärd.
Torsten Sandström
