Bakom den åsiktskorridor som ofta diskuterats finns en utveckling av det svenska samhället i en delvis auktoritär riktning. Det rör sig om en politisk vänsterkultur som tagit sig uppenbart dogmatiska former och genom mediernas förmedling resulterat i den politiska korrekthet som jag fortlöpande studerar.
Jag tror att denna frånvaro av öppenhet och kritisk diskussion kommer att få allvarliga konsekvenser för den svenska nationen på sikt. Redan idag syns för övrigt spår av kraftiga verbala angrepp mot oliktänkande.
Det pågående ryska kriget i Ukraina kan kanske hjälpa oss att förstå vilka risker även mildare former av auktoritär politik kan få. Det sägs att kriget inte följer den plan som en snäv krets kring Putin dikterat. Det går med andra ord sämre än tänkt. Orsaken påstår initierade bero på att få vågar framför kritiska synpunkter på strategiska beslut till den högsta ledningen, dvs Putin. Detta är en väl känt problem inom diktaturer. Få om någon vågar vara budbärare till en diktatoriska ledning. Denna rädsla innebär att saker går i stå och grus hamnar i ledningens maskineri i en accelererande spiral, som skapar ytterligare problem. Å sin sida blir den högsta ledningen alltmer isolerad. Även hos den växer en rädsla fram – för revolt eller attentat. Genom en auktoritär spiral skapas ett rädslans samhälle.
Även om Sverige givetvis inte är slutet på ett vis som kan jämföras med Ryssland, menar jag att det finns tecken på en begränsad öppenhet i debatten av orsaker som beror på att ett mer auktoritärt klimat spritts av politiker och mediavänstern. Vi ser i vardagen hur människor inte vågar säga vad de tycker på grund av en åsiktskorridor som dikterar vad som är korrekt respektive inkorrekt. Det sker på jobbet, i föreningslivet, på middagsbjudningar osv. Alltför få vågar höja rösten för att framföra ett budskap som inte står i ton med den officiella synen på tillåtna åsikter. För att bara ta ett exempel: nästan ingen vågar 2022 tala om att en politisk klass vuxit fram i vårt land.
Det är denna vardagliga kontroll av medborgarna som den svenska mediavänstern hanterar. Det är också den som gjort att det politiska Sverige framstår som en betongkoloss. Rädslan har skapat ett folk som hukar. Inte bara i det vardagliga samtalet. Utan också framför valurnan. Det är uppenbarligen så mediavänstern och politikerna vill ha det.
Men inte jag!
Torsten Sandström
