President Putin kvalificerar sig nu som ännu en makthavare i historiens skräckkabinett. Där omges han av Nero, Caligula, Hitler, Stalin, Mao med flera. För Putin betyder ett människoliv inget. Han tycks njuta över att se andra dansa efter hans pipa. Det innebär att hans ego förstoras.
Förklaringen är makt säger kanske någon. Ja, men innerst inne rör det sig faktiskt om rädsla. En våldshärskare känner väl till spelets regler. Detta gäller i synnerhet den som, liksom Putin, vuxit upp i Sovjetunionen och fostrats i Kreml. En diktator måste alltid räkna med att hans dagar är räknade och att slutet kan komma tvärt, som i Ceauseskos fall. Direkt från palatset till ändstationen, med andra ord. Det är denna rädsla som i sin tur gör att hänsynslösheten eskalerar. Det må gå hur som helst ifall jag inte får min vilja fram, tänker autokraten.
En liten tröst är att megalomaner på grund av sin rädsla ofta har ett svagt självförtroende. Detta sporrar diktatorn till än mer fokus på sin roll som envåldshärskare. Han ser nämligen inte fullt ut att många av de människor han styr föraktar honom och ser ledaren som en pajas. Efter Putins tid kommer medierna troligtvis att beskriva honom som en komisk person. Men inte ännu.
Världens ledare och folk deltar nu i ett stort och sorgligt drama. I Putins roll som diktator och samtidigt ett skrämt barn kan alltså vad som helst hända.
Torsten Sandström
