Vanligtvis brukar jag gilla Uppdrag granskning (UG) på SVT. Ofta presteras sakligt strukturerad kritik, låt vara med stänk av mediernas vanliga krisscenarier. Men häromkvällen inträffade ett stolpskott eller till och med självmål. I ett nästan entimmeslångt reportage avsåg man att skildra det viktiga samhällsproblem som rör mångfalden av bokstavsdiagnoser för skolungdomar. Men reportaget blev ett psykologiskt inferno.
Man förväntar sig en saklig rapportering om varför alla bokstavsdiagnoser vuxit fram hos ett svenskt folk, som uppenbarligen förut varit friskt från likande symtom och sjukdomsförklaringar. Men om detta sades inget. I stället intervjuades rader av föräldrar och så kallade psykologiska experter. En bild av storskaligt ångest framkallades. Och dessutom en bild av att skola och vårdapparat ensamma bär ansvar för eländet.
Försök till alternativa förklaringar lyste alltså med sin frånvaro i UG:s ångestladdade bönemöte. En av bovarna i dramat, den skandalomsusade forskaren Christopher Gillberg, tilläts breda ut sig. Alltså en av de män och kvinnor som i Sverige startat den ångestlavin jag talar om. I åratal har mannen pläderat för en mångfald själsliga diagnoser som inte kan mätas med vanliga medicinska metoder om människans kropp. Alltså en via skrivbordsteorier utarbetad idélära. Ett utslag av forskningens intresse av att skapa nya särskilda discipliner inom en bredare krets av mänskliga krämpor. Med andra ord en strävan att genom specialisering klyva vanligt avvikande beteenden i en rad speciella själsdiagnoser.
Inom gruppen av ungdomar, som förr framträdde med naturliga variationer (nu avses inte allvarliga symptom), har ett oklart antal beteenden stämplats som sjukdomar och påklistrats rader av bokstavsdiagnoser. Följden har blivit en tsunami av vårdinsatser, skolbeslut och tablettförskrivningar, som drabbat denna grupp av unga. Samhällskostnaden bör sannolikt beräknas i miljarder. Såväl föräldrar som barn har följaktligen börjat se symptomen sjukdomar i stället för tämligen godartade naturliga variationer, som ofta är övergående eller i värsta fall kanske bara kräver tillfällig behandling i specialklasser. Det vill säga den metod som förr användes i besvärliga fall inom den naturliga variationen.
Den äldre metoden var human. Man såg den unges psyke som normalt skiftande, ifall blodprover, röntgen mm inte påvisade något annat. Och med fast behandling i familj och skola löstes flertalet problem på ett rimligt vis. Den unge eleven såg sig inte alltför stigmatiserad och gavs möjlighet att undvika den egotrippade och ångestladdade självsyn som UG:s reportage gav prov på.
Att Gillberg gavs scenplats var en av reportagets egendomligheter. En annan märklighet var att svenska politiker inte fick medverka i UG:s reportage , med undantag från en höjdare från regionsjukvården, som typiskt nog förespråkade ytterligare särlösningar från vården, skolans och övriga samhällets sida.
Jag påstår nämligen att svenska politiker bär huvudansvaret för dagens bedrövliga situation, där bokstavsdiagnoser påklistras personer som måste anses som tämligen normalt friska. Förklaringen är att det är politisk inkorrekt att ställa särkrav på föräldrar och barn inom gruppen normalt friska ungdomar. Det strider mot en snedvriden svensk jämlikhetstanke. Märk väl att föräldrarnas ansvar inte nämndes en enda gång i den studie i ångest som UG presterade. Deras ängslan är förståelig, särskilt med tanke på läkarnas och politikernas bollande med bokstäver. Men ångesten riktades genomgående utåt mot samhället, med understöd från psykologer och andra experter, plus den hukande städaren från vårdregionernas Sverige.
Enligt min mening är roten till det onda en förvriden medicinsk och politisk dogm om att vissa ungdomar inom normalvariationen är sjuka och måste ges en bokstavlig sjukdomsdiagnos. Följden blir givetvis per automatik att den svenska psykiska ohälsan uppmäts som kraftigt i stigande. I stället för att ta itu med stök och andra ordningsproblem i skolan och hemmet, så stämplas oroliga ungdomar som psykiskt sjuka, medicineras och därför ges största personliga uppmärksamhet i rollen som just psykiskt sjuka.
Jag menar att landets politiker egentligen bär huvudansvar för denna utveckling. Man vill undvika att samtal om problem, rörande: dagens skola, familjer med två förvärvsarbetande föräldrar, ökad skilsmässofrekvens, störtfloder av mediala it-instrument etc. Lösningen har blivit att påklistra stökiga ungdomar själsliga diagnoser, varefter tsunamin av vårdinsatser, tabletter och psykologbesök rullas igång.
Jag menar inte att skolan förr var rena Sörgården. Tvärtom förekom en tydlig social utsortering. Men nu sker en själslig sådan, som dessutom är planerad i stor skala.
Torsten Sandström
