Som krönikör i Bulletin tar jag mig friheten att presentera en bra text därifrån, skriven av Patricia Pettersson. Hon visar kort hur könet brukas för att förvilla förnuftet. Jag citerar. Och applåderar.
Samtidigt vill jag peka på ett exempel. Landets feminister ogillar som bekant mängden män som tilldelas nobelpris. Igår var det gala på Stadshuset. SVT ställde upp med fyra kvinnor (inga män), alla fyra utspökade till skådisar. Frågan om vetenskapliga satsningar förvandlades till kön. Och packades komiskt nog in i traditionella kvinnliga attribut av siden. Könsfrågan leder alltså till intellektuell kortslutning.
Torsten.
Att bara se kön förminskar oss
kvinnor
Så blev då Magdalena Andersson efter en del strul statsminister. Äntligen, ropade många, har vi nu fått en kvinna på landets högsta politiska ämbete.
Att i Sverige, det kanske mest jämställda landet i världen, framställa det som ett problem att vi inte tidigare haft en kvinna på statsministerposten är både konstigt och självmotsägande. I praktiken är det dessutom ett förminskande av oss kvinnor. Som att vår främsta talang blir det vi har mellan benen, eftersom kompetens för att konkurrera om uppdraget i övrigt verkar saknas.
Vad det egentligen handlar om är en jämställdhetsindustri som desperat söker efter motiv för sin fortsatta existens. Det är anledningen till att statistiska skillnader hela tiden lyfts fram. Dessa kan alltid beskrivas som ”orättvisor” mellan män och kvinnor. Är det fler manliga än kvinnliga professorer, ingenjörer, bolagsstyrelseledamöter och så vidare, kan dessa jämställdhetsexperter framställa det som djupa orättvisor och, om publiken är rätt, som ett resultat av förtryckande strukturer i det patriarkala samhället.
Märkligt nog handlar dessa jämförelser aldrig om skillnader till nackdel för män. Att kvinnor är överrepresenterade i viktiga samhällsfunktioner såsom socialchefer, lärare i skolan och svenska EU-kommissionärer anses inte intressant. Detta trots att vi i dag kan se allvarliga negativa effekter för män i dagens Sverige. De får sämre betyg, de begår självmord i högre utsträckning och de hamnar oftare i missbruk.
Egentligen skulle man kunna avfärda dessa ”jämställdhetsentreprenörer” som rena charlataner. Problemet är att många lyssnar på dem och tror att det de säger är sant. I media har de i ett par decennier åkt räkmacka och många karriärer har tagit avstamp i vilda angrepp på ett uppmålat patriarkat i Sverige.
Skulle vi fråga unga killar och tjejer som växer upp i dag ifall de kan bli vad de vill eller om vissa yrken enbart är till för ett kön, blir svaret antagligen ett förvånat skratt. För dem är det självklart att kompetensen inte sitter i könet. Sedan finns det självklart ett verkligt förtryck som drabbar många kvinnor och unga tjejer. Hedersnormer och andra slags dysfunktionella familjer är fruktansvärt och behöver motarbetas betydligt mer, men på ett övergripande plan är lika möjligheter fullkomligt naturligt hos den unga generationen.
Men vad ska då alla jämställdhetsexperter göra? Jo, då hittar de på nya problem. Statistik som presenteras för att visa på orättvisor. Eller som i fallet med Magdalena Andersson, ett påstått glastak som stoppar kvinnor i karriären. Hon har ju varit oerhört förtryckt, bara fått vara landets finansminister i sju år…
Låt oss kvinnor få vara kvinnor utan att vår kompetens i arbetslivet reduceras till vårt kön. De enda som vinner på denna konstgjorda polarisering är bidragsentreprenörer och självutnämnda experter. Det är hög tid att sluta lyssna på deras snack.
Patricia Pettersson
Säljande distributör och samhällsdebattör
