Sveriges statsstyrda radio, SR P1, avhandlade häromdagen en rapport från Riksrevisionen – en annan statligt kontrollerad organisation. I rapporten meddelas att: Riksrevisionen riktar hård kritik mot polismyndigheten efter att man undersökt deras förmåga att stoppa internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn.
Det är SR-reportern Mariela Quintana Melin som presenterar den vanliga svenska litanian med kritik mot polisen, en av de favoritämnen som uppenbarligen bankas in i Sveriges journalister på landets alltför många skrivarstugor.
Jag tycker förstås att statens maktutövning måste kontrolleras och ”stoppas” om den är regelvidrig. Men Hallå! Hur ska staten stoppa sexövergrepp mot barn över internet? Stänga ned nätet kanske? Eller censurera sexverksamhet? Alla inser de stora svårigheter som finns bakom likande förslag.
Det mest effektiva och rimliga förslaget är förstås att kritisera Sveriges föräldrar för att de genom sin passivitet med kontroll av barnens surfande utsätter dem för just hotet från brottsligt sinnade män. Några sådana varnande ord hörs förstås inte, varken från SR eller Riksrevisionen. Nej man jagar bara polisen.
Därför ser vi ännu ett svenskt tabu, bland alltför många. Det gäller förbudet att kritisera föräldrar eller att uppmana dem att sluta sexsurfa. Mammor och pappor måste självklar ta ansvar för stoppa brott mot deras egen avkomma.
Om någon bär ansvar för barnens väl är det föräldrarna. Men i det politiska Sverige är det inte tillåtet att kräva något av föräldrar, som redan anses som alltför tyngda av det hårda livet i det svenska samhället.
Enligt min mening lider nationen en påtaglig brist på civilkurage. Ingen politiker eller journalist vågar säga sanningen om föräldrar och barn. Sak samma om landets hundratals andra heliga kor. Därför hukas det. Och så skjuts ansvaret över på polisen som givetvis saknar makt och förmåga att göra vad Riksrevisionen vill, dvs ”att stoppa internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn”. Polisen orkar ju inte ens med det dödliga våldet.
Torsten Sandström
