En nutida medial företeelse som är värd att kritisera är en tydlig benägenhet att sätta neutrala – försåtligt värderingsfria – etiketter på företeelser i tiden. Jag kom att tänka på saken då jag idag tvingades googla på uttrycket ”wokeism”. Man kan äga att det rör sig om väckelserop, som myntats till stöd för antirasism i BLM-rörelsens anda. Jag har förstås inte det minsta mot stöd för upprop mot diskriminering. Men tala klarspråk för sjutton! Linda inte i en åsikt i wokeismens silkespapper, i försök att göra den allmängiltig.
Något likande gäller uttrycket ”rasificera”. Om jag förstår saken rätt betyder det ungefär diskriminera. Men det kan även används i formen ”rasifierad” – om en person – vilket i så fall lär betyda något i stil med att personen är medveten om att diskriminering pågår. En liknade funktion har som bekant abstraktionen #me too. Här är sambandet att personens påstår sig ha blivit utsatt för ett sexövergrepp.
Det som sker är att radikala rörelser försöker öka engagemanget för sin egen sak genom språkliga bubblor eller dimmor. Alternativt vill man genom en abstraktion förvandla sin politiska strävan till en form av vetenskap. Ungefär som radikaler gärna ser strukturer över allt där man vill, varvid termen egentligen blir ett påstående om ett givet samband, som faktiskt inte alls är självklart, utan delvis omstritt och alltså närmast en personlig åsikt.
Det är alltså fråga om lansering av termer från ett fikonspråk. Lanseringen sker av politiska skäl. Den är som sagt försåtlig. Det rör sig nämligen om en åsikt från en viss individ. Särskilt som bruket av sådana begrepp är fullständigt onödigt. Genom klartext kan nämligen viljan eller avsikten uttryckas mycket snabbare. Men det tycks inte talesmannen eller taleskvinnan ifråga inte vilja. Därför är språkliga nyskapelser av detta slag av ondo. Men räkna förstås med att liknande termer kommer att dyka upp!
Torsten Sandström
