När jag läser SvD den 28/3 grips jag av vanmakt. Tidningens reporter har haft ett samtal med en professor i psykologi i Uppsala, Karin Brocki. Hon upplyser om en ny form av psykisk ohälsa. Nämligen ODD. Bokstavskombinationen står enligt professorn (och andra själsvetare) för Oppositional Defiant Disorder. Alltså trotssyndrom, som yttrar sig i dels ett överskott av negativa kritiska känslor, dels en tendens att bryta mot givna regler. Jag som själv tycks lida av detta syndrom blir alldeles matt.
Enligt min mening möter vi ännu en sjukdomsetikett på tämligen naturliga reaktioner, som dessutom kan vara nyttiga i en miljö som är beskyddande, auktoritär eller instängd i en trång åsiktskorridor. Där är alltså häftiga åsiktsreaktioner att vänta. Särskilt från unga människor som ännu inte lärt sig att kontrollera sina relationer inom gemenskapen.
Min vanmakt rör inte att jag oväntat tycks ha blivit själsligt sjukförklarad på ålderns höst. Det klarar jag verkligen av med tämligen gott humör. Nej, min frustration beror på att jag – i psykologerna ständiga lansering av nya bokstavsdiagnoser för urgamla och naturliga beteenden – ser ett medvetet försök att förklara en ung generation av individer som själsligt sjuk. Enligt min mening innebär detta ett hot mot tusentals unga och deras framtid. Ungdomarna är nämligen inte sjuka, utan visar bara upp olika kända naturliga variationer. Symptomen läker nämligen, liksom förr i tiden, normalt ut med stigande ålder och föräldrars/kamraters ingripanden. Psykologer och andra själakramare slår alltså in öppna dörrar och förorsakar skada. I stället för att bara lugna – säga att det vanligtvis går över – så utfärdas alltså en diagnos. Och vips sak tabletter skrivas ut och särskilda vård- och lärarinsatser till.
Stigmatisering av en generation oskyldiga är alltså problem nummere ett. Nummer två är att stora samhällsresurser satsas på personer som är friska i normal – eller traditionell – mening. Det måste få ett slut! I stället ska pengar slussas till den mindre men mycket viktigare kretsen av individer med allvarliga psykiska sjukdomar! Problem två är alltså en fråga om helt fel prioritering av politiker som borde veta bättre.
Problem nummer tre är universitetens satsning på forskning och sjukdomstämplande vad gäller tämligen rimliga eller friska beteenden, som med viss variation ses hos många unga. Det rör sig om en historielös kartläggning, menar jag. Vidare befäster denna typ av forskning psykologernas ambition att skaffa sig makt i samhället. Och det sker alltså på oskyldiga ungdomars bekostnad uti en nation som dyrkar barnkonventionen. Dessutom bidrar forskarna till samhällsskador, enligt mitt konstaterande ovan om att friska stämplas som sjuka.
Det fjärde och på sitt vis mest spektakulära problemet är mediernas hysteriska reportage om alla dessa bokstavskombinationer. Här möter vi en annan profession som bidrar till desinformation. Dag ut och in rapporterar medierna om svenska folkets kraftigt ökande ohälsa. Sverige med sin omfattande sociala välfärd befolkas med andra ord av nervvrak, enligt tidningar, radio och teve. Hur sjutton överlevde människor förr i ett betydligt strängare samhälle? Jo, genom klok distansering byggd på erfarenhet.
Min slutsats är att Sveriges politiska elit är korkad, feg och passiv. Eller än värre, man vill kanske se ett sjukt folk gå till valurnorna för att bekräfta visheten hos politiker som undfallande utrustat väljarna med själsliga diagnoser. Det vi ser är tragisk svensk nutidshistoria, som berättar en fortsättning på klassiska dystopier skrivna av exv Karin Boye, George Orwell och Aldous Huxley.
Jag tror att vi om tiotals år kommer att se en reaktion lik den rörande flydda tiders skallmätingar, steriliseringar och bristfälligt omhändertagande från samhällets sida av barn i kris. Då blir det fråga om att använda skattemedel till skadestånd åt de drabbade.
Vart är Sverige på väg undrar jag vid min kaffekopp och med min nyvunna diagnos? Lider kanske du också av ODD?
Torsten Sandström
