Många av EU:s 27 medlemsnationer har stora problem med korruption. Detta gäller också en av unionens mest inflytelserika stater, Frankrike. Det vill säga den nation som har ambitionen att leda Europas folk. I dagarna hör vi att förre presidenten Sarkozy dömts till tre års fängelse bla för muta som gett en domare. Tidigare har flera andra franska politiska höjdare fällt för korruption, exv fd president Chirac. Och den nuvarande franska chefen för eurogruppens bank ECB, juristen Christine Lagarde, har också en fem år gammal mutdom på sitt samvete. Även om det är bra att det franska rättsväsendet agerar så syns tydliga tecken på en korrupt politiks kultur.
Samtdigt vet vi att korruptionen inom EU är omfattande. Det rör sig om pengar i storleksordningen 1000 miljarder kronor (motsvarande omkring hela den svenska statens budget). Unionens egen anti-korruptionsorganisation, OLAF, är allmänt känd för att var tandlös. Men den drar ändå tillbaka omkring 79 miljarder kronor per från olika nationella mottagare. Även om alla uppskattningar är relativa så anses korruptionen lägst i norra Europa och högst i östra.
Enligt min mening är den omfattande korruptionskulturer ytterligare en anledning till en begränsning av unionens kompetens. En organisation som försnillar pengar ska inte växa, utan begränsas. Jag fasar därför för en ytterligare utvidgning österut, som det tals om inom EU. Unionen framstår som en öppen bankomat med gratis plastkort åt alla – en tanke som givetvis förstärks av det gigantiska penningregn som följer på coronaepidemin.
Sverige ska inte samarbete med korrupta stater rörande politiska frågor. Gemenskap rörande företagande, affärer och transporter kan bedrivas på armlängds avstånd. Något som skett med framgång (trots korruption) i unionens föregångare EG. Däremot ska inte politiska ärenden- som kan leda till överstatlig lagstiftning – hanteras inom en krets av nationer där elementära rättsstatliga principer inte respekteras av ledande politiker.
Under historiens lopp har folken skrikit, men hukat, under korrupta ledare. Nu skriker nästan ingen längre och eliterna samt deras medier gör high five åt EU. I stället för att bråka så knips det käft och hurras på för ytterligare EU-expansion. Det är ett tidens tecken. Det vi ser är en svagt fungerande demokrati med virtuell munkavle. Det kallar jag och några andra PK-samhället.
Torsten Sandström
