Under mer än 50 år har jag sysslat med juridik. Större delen av tiden med regler om bolags beslutsfattande, finansiering och ansvar. Så när jag ser ny lagstiftning kan jag nästan alltid snabbt få åtminstone ett grovt grepp om vad saken gäller. Den svenska lagstiftningstraditionen, som jag vant mig vid, har hjälpt många andra än mig att ana vad ett regelsystem tar sikte på. Det är en viktig fråga inom en demokrati att en intresserad allmänhet ska ha ett hum om vad olika lagar vill åstadkomma.
Så är det tyvärr inte längre. Boven i dramat är normalt inte svenska jurister – även om de på finansdepartementet – av lättja eller tvång – ibland skriver samman hiskeliga regelsystem. Boven är normalt EU.
Kan du föreställa dig vad följande svenska lagförslag tar sikte på? Jag citerar rubriken från en statligt utredning (Ds 2020:30):
Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om
återhämtning och resolution av centrala motparter
Jag måste säga att texten för mig framstår som rena kinesiskan. Bakom texten står den olycksalige Per Bolund, Mp, och hans departement för Finansmarknadsfrågor. Jag erkänner villigt att jag vid första läsningen inte hade en aning om vad förslaget syftade till, även om jag tidigare (men tyvärr glömt) en kortare framställning om begreppet resolution, som knappast tillhör den svenska vardagen, där konkurs är huvudproblemet. Lagförslaget innehåller alltså kompletterande regler till en direktverkande EU-förordning om hantering av banker i kris.
Nu följer ännu ett smakprov på konsten att göra det enkla svårt. Bestämmelsen är från själva EU-förordningens artikel 3 och meningen är att tala om vem som ska vara medlem i det som på EU-svenska tyvärr kallas ett ”resolutionskollegium”. Efter en lång uppräkning – före och efter punkten (m) – skrivs följande obegripliga ord:
m. Det behöriga ministeriet, om den resolutionsmyndighet som avses i led a inte är det behöriga ministeriet
Alla begriper att juridiskt-tekniska lösningar ibland måste bli något komplicerade. Särskilt om samma regel ska gälla för 27 nationer med olika kulturer! Men den svenska traditionen har som sagt varit enkelhetens och tydlighetens väg, något som krävt utredning och ganska hård granskning.
När det gäller det alltmer federala EU tycks dock tankar på pedagogik – och ytterst alltså på demokrati – i lagstiftningsprocessen vara helt bortglömda. Man vill ha direkt bindande lagar – ty det anses höra samman med det leksaksparlament som unionen valt att skapa. Men parlamentets B-lagspolitiker förstår förstås inte vad de obegripliga reglerna betyder. Man skriver för de redan invigda och struntar i mängden övriga, dvs det europeiska folk man i valrörelser talar så varm om. Därför blir förordningar från unionen gigantiska ordkaskader för de initierade. Monsterexemplet är GDPR, som innehåller åtminstone tio gånger fler ord än tidigare gällande svensk lag. Och många miljarder kronor i onödiga kostnader för människor, företag och nationella myndigheter.
Även om det bara är en orsak till min kritik av EU, så är denviktig nog,, Ty den säger något om färdriktningen inom unionen och vårt land. EU har i sitt fördrag redan en möjlighet att välja en annan lösning, dvs direktiv, som varje nation därefter själv klär i sitt lagspråk för sin egna medborgares bästa. Den varianten har åstadkommit många goda rättsliga reformer som är anpassade till varje medlemsnations rättsliga kultur.
Min åsikt är alltså att EU-federalismen på flera fronter innebär en utveckling bakåt och bort från synen på folklig demokrati. Problemet är inte själva samverkan om företag, affärer, transporter och liknande – dvs det som EG sysslade med – utan en rad överstatliga projekt. Det kan röra sig om stor skuldsättning av Sverige för diffusa räddningsplaner av slösarnationer i södra och östra Europa. Det kan också röra militära och utrikespolitiska luftslott som politiker gillar att bygga (och bli försörjda genom). Eller så kan det röra sig om korruption eller ineffektiv byråkrati. Och slutligen, alltså även gigantiska rättsliga pastejer som få européer förstår eller gillar.
Hur länge ska vi låta denna fars inom nuvarande EU hålla på? Det rätta är att återvända till EG för de nationer som så önskar och låta de andra fortsätta inom unionen mot den definitiva undergången. Så länge nuvarande politiker i Sverige och runtom i Europa får bestämma – och de tillåts att uppbackas av tusentals byråkrater i Bryssel eller under utbildning vid Europas universitet – tycks EU hugget i sten. Men den som läst historia vet att kolosser kan rasa samman snabbt!
Torsten Sandström
