Justitieombudsmannen (JO) gör säkert en del nytta vad gäller myndigheter som inte följer lagen. Men märkligt nog fungerar man emellanåt som den olagliga medborgarens bästa vän. Jag läser häromdagen ett JO-utlåtande på Juno, Norstedts juridik/Karnovs digitala nyhetstjänst, där det berättas en historia som får mig att undra över om JO Per Lennerbrant verkligen vill stoppa brottslighet som går ut på att åka spårvagn utan giltig biljett.
I korthet hände följande i anslutning till tjuvåkningen ifråga:
I samband med att en kvinna åkte spårvagn kontrollerade väktare hennes biljett. Väktarna påstod att hon inte hade en giltig biljett och tog tag i henne. Hon blev rädd och försökte springa ifrån väktarna, men de kom i fatt och satte handfängsel på henne. Två poliser kom till platsen och undersökte hennes väska och lämnade över hennes legitimation till en väktare som därefter utfärdade en tilläggsavgift. Efter det avlägsnade polisen henne till en annan plats.
I sitt beslut skriver JO följande, jag citerar:
Polismyndigheten kritiseras för att det utan att det fanns rättslig grund för det genomfördes en kroppsvisitation och för att sekretessbelagda uppgifter därefter lämnades ut.
Jag betvivlat inte att sekretesslagstiftningen kan hindra att uppgifter om en brottsmisstänkt röjs och berättas för utomstående. Visitationen avsåg kvinnans väska (och inte hennes kropp). Tjuvåkning är ett allvarligt samhällsproblem som polisen, enligt min mening, bör hjälpa allmännyttiga spårvägsföretag och deras väktare att begränsa. Därför finns det föreskrifter i lag om att en kontrollant ska ha rätt att utfärda tilläggsavgift. För att det ska kunna ske bör givetvis en polis bistå kontrollanten så att denne får reda på tjuvåkarens identitet.
Så har poliserna naturligt nog uppfattat situationen, dvs att samhällets funktionärer måste hjälpas åt för att effektivt (och alltså snabbt) stoppa ett oskick, som innebär att laglydiga resenärer de facto riskerar att tvingas finansiera kostnaden för tjuvåkare.
I beslutet menar JO att tjuvåkaren skadats genom att hennes identitet röjts för kontrollanterna/väktarna. JO:s tanke tycks vara att skadan består i den tilläggsavgift som hotade henne för att hon åkt spårvagn utan giltig biljett. Meningen tycks vara att det varit bättre att släppa iväg kvinnan för att låta avgiftsfrågan bli en senare, svårare och mer dyrbar fråga för polis, transportföretag och tjuvåkare. JO signalerar enligt min mening att polisen ska förhålla sig passiv om tjuvåkaren inte självmant avslöjar sitt ego inför kontrollanten/väktaren.
I ena ändan av samhället har alltså offentliga transportföretag lagens stöd för att skaffa in pengar från tjuvåkare. I den andra står riksdagens ombudsman, JO, och ger gratisåkare frikort. Vi ser alltså hur kniviga regler om sekretess används för att ge fripassageraren en dunk i ryggen. JO Lennerbrant bidrar med andra ord till att spä på den svenska ansvarslösheten, som nu innebär att andra ska betala för tjuvåkare. Att bistå smitare kan enligt min mening inte vara den rätta vägen för att bygga det goda samhället. JO:s utlåtande ger därför en trist – men tyvärr äkta – bild av dagens Sverige.
Torsten Sandström
Ja, kan man krångla till det så kan man, speciellt om höga vederbörande får visa sin kompetens.