Häromdagen presenterade SvD i Sins spalter två nya medarbetare. Att det sker med snömos-snack om hur intressanta nyheter bör förmedlas är lika nödvändigt som den rosa marsipanrosen på princesstårtan. Men det är inte dessa drömmar jag skriver om nu.
Den som vill få reda på vad jag är ute efter ska läsa faktarutan om de två SvD-journalisternas bakgrund (se länken nedan). Båda två har en gedigen förankring i vänsterliberala medier. De två har exv jobbat för Fokus, som framstår som en sosseblaska i fårakläder. Och de har alltså nu fått jobb hos SvD som formellt kallar sig ”obunden konservativ”.
Statistik visar att landets journalister till 70% röstar till vänster. Detta medför givetvis att urvalet av personal till en tidning begränsas kraftigt. Men då det finns tusentals skrivkunniga svenskar med kompetens att rapportera så rör det sig om en medveten rekrytering av personer med samma åsikter från samma skrå. Förvisso sker urvalet inte direkt efter åsikt, men en vänsterbakgrund är inte ens något främmande på ett konservativt svenskt medium idag. Det är tvärtom högst vanligt.
Journalism är ett relativt ungt yrke. Kompetens att skriva förutsätter egentligen ingen speciell utbildning. Först sedan slutet av 1800-talet syns en professionalisering av yrket. Högskoleutbildningar i journalism är dock ett mer sentida fenomen.
Idag hotas yrket av marknadens utveckling. Allt pekar på att framtidens medieföretag kommer att se mycket annorlunda ut än dagens. Internet, bildsändningar över nätet samt en tilltagande åsikts- och nöjesförmedling minskar behovet av kvalificerade kunskaper om samhälle och kultur i mediernas tjänst. Anpasslighet och hejsan-svejsan passar bättre och sådan arbetskraft är dessutom billigare. Detta medför att samhällskunskaper – och teoristoff – blir mindre nödvändiga för ”yrket” som journalist. I mediernas fabriker prioriteras därför inte längre faktabaserade rapporter i samma utsträckning som förut. I fokus står numera åsikter, livsstil, egotrippade krönikor, händelser i mediernas egen värld samt framför allt underhållning. Politik och fakta skiljs därför inte längre åt på tidningarnas redaktioner som förr. De vävs samman av journalisten till en åsiktsrapport a propå något som skett i samhället. I stället för att berätta om vad som händer i verkligen, så berättas alltså en saga som skribenten X själv hittat på. Och detta sker normalt utan varningsskyltar i stil med att ”detta är X´ personliga uppfattning”.
Processen syns tyvärr även vid starten av nättidningen Bulletin. I och för sig väljer Bulletin en liberalkonservativ riktning. Men man ser ändå hur redaktionen ständigt ger honnörer åt alla håll, inte minst liberaler till vänster. Det är nämligen det politiska läger som en framtida uppdragsgivare kan antas tillhöra, ifall Bulletin misslyckas och journalisterna måste söka nya uppdrag. Karriärsintresset drar alltså skribenterna åt PK-hållet. Därför har tidningen tyvärr inte fått den konservativa prägel som en bredare folklig krets sannolikt efterfrågar. Med några lysande undantag ser det mesta i Bulletin ut som DN:s och SvD:s spalter (det är ju också därifrån journalisterna kommit till Bulletin). Vad värre är blir följden för Bulletin ännu kortare texter (och alltså mindre fördjupning). Majoriteten läsare kommer därför att även i fortsättningen besöka andra nätsajter och bloggare för att skaffa sig information. Eller stanna kvar i gammelmedierna.
Mediernas teknik och ekonomi ändras obevekligt. Framför mig ser jag journalistyrkets stora kris. Såväl produktionen av tidningar – som jobben för journalister – tycks i framtiden bli beroende av statligt stöd. Denna process är redan igång. Miljarder rullar från statskassan (dvs från dina och mina fickor) till svenska medieföretag. Dessutom ökas styrkan i kraven på kontroll över de nya medierna på nätet. Det tycks inte räcka med existerande straffrättsliga regler, till skydd mot kränkningar av individer och folkgrupper. Nej, nu ska även substansen – faktainnehållet – i budskap över nätet faktagranskas. Och detta i ett västerland där Guds ord och nöjesindustrins Mammon får fritt spelrum!
Vänsterliberala politiker, tidningsägare och journalister på en darrig marknad sitter därför alltmer i samma båt. De tre grupperna kämpar gemensamt för makt över det politiska ordet, i syfte att främja sin egen ekonomiska trygghet. Då betyder folkets behov av fri information och en självständig tredje statsmakt lite.
Världens historia visar tydligt att medier som är beroende av staten hotar demokrati och frihet. When will they ever learn?
Torsten Sandström