På DN debatt häromdagen skriver Lars Enqvist (S) och Mats Svegfors (M) om att landets dagstidningar måste räddas med mera pengar från staten.
De två partihöjdarna från vänster respektive höger vill rädda egna närstående dagstidningar med pengar som skattebetalarna ska stå för. Många skattebetalare, särskilt yngre, är inte längre intresserade av de stora drakarnas åsiktsförmedling. Man ser dem som politiska vrängare, vilket de också alltmer framstår som. Folket ser alltmer även SR/SVT på samma vis.
Artikeln är ett frontalangrepp på de nya medierna. Jag citerar:
Varför ska vi betala en årsprenumeration på lokala dagstidningen och en obligatorisk public service-avgift när Netflix ordinarie månadsavgift är 109 kronor och det fullständigt ohämmade och obekräftade byaskvallret i text, ljud och levande bild är gratis på Facebook?
Vilken språklig slapphet: varför ska ”vi” betala (dubbelt, tycks de mena). Vi, dvs de två skribenterna, som inte verkar intresserade av sociala medier och ”det fullständigt ohämmade och obekräftade byaskvallret” som de två ser där. Vilken svag argumentation för ökade skatteutgifter. Då sociala medier är så billiga måste de gamla dagstidningarna får mer pengar, tycks de mena. Vilken röra!
Tanken bakom artikeln är uppenbarligen inte att lägga ned drakarna. Nej, folket, som väljer andra medier, ska över skattsedeln tvingas försörja partiernas fortsatta opinionsbildning via dagspressen. De tvås motivering är att ”dagspressen …i bortåt 180 år (har) utgjort en oumbärlig ryggrad i den levande svenska samhällskroppen”. Om vi ser till den första delen av den tidsperiod de nämner är kanske detta patetiska uttalande riktig – medierna agerade då ofta som en tredje statsmakt.
Men sedan 1970-talet har medierna förvandlats till politiska åsiktsmaskiner. Denna tendens har förstärkts i konkurrensen med nutidens dynamiska och individfokuserade sociala medier. Panik har därför nu uppstått hos gamla samhällsbevarare från S och M. Staten, dvs skattebetalarna, måste enligt de två än mer föda tidningsmedier som själva (delvis) orsakat de problem de nu står inför.
De två makthavarnas citerade ord är ett hån mot folkets frihet att själv välja vilka åsikter de vill ta del av. De två tänker som kända partigängare från sovjettiden. Räddas vad som räddas kan, även via tvångsbetalning. Så gör de tills de förlorar makten.
