Staten är en juridisk person, ett subjekt som inte bara har makt utan också äger förmögenhet för medborgarnas räkning. Liksom ett företag kan staten inte själv agera, utan det sker givetvis via ett myller av höga och låga representanter, dvs politiker, administratörer och andra.
Den gamla fina marknadsliberalismen har alltid strävat efter att begränsa statsapparatens omfång och maktutövning. Ursprungligen talades om en en minsta nödvändig nattväktarstat. Den nödvändiga utvecklingen mot välfärd innebär självfallet en utökad statligt förvaltning via tjänstemän. Men ändå måste den politiska strävan vara att med näbbar och klor hålla statsmakten så liten som möjligt.
Det är här skiljelinjen löper mot socialister av olika slag, oavsett om de kallar sig vänsterliberaler eller kommunister. I S-partiets Sverige har kollektivens stat blivit prio nummer ett. Inte bara för att bygga en stor stat mätt i byråkrater och pengar, utan också för att kapsla in individerna i S-partiets mångarmade rörelse, som samverkar och vuxit samman med staten som finansierar det hela. Det är detta omfattande maktkomplex som Löfven avser då han dagligen talar om behovet av ”stark stat”. Jag ryser över att se den i verksamhet nästan över allt och var dag. För mig är det därför solklart att C och L hamnat i dåligt sällskap genom jöken. Att C av gammal kollektiv vana godtar Löfvens ”starka stat” kan jag förstå. Men det hat utvecklats till en katastrof för L att hoppa på S-partiets kollektiva tåg.
Därför är det uppfriskande att M-partiet i sitt idéprogram, Frihet och ansvar, 2020, talar klartext. Förvisso ordar partiet inledningsvis om att politikens mål inte är ”en stark stat, utan ett starkt samhälle” – ett flum som gör att jag reser ragg. Samhället behöver inte i sig mer styrka än vad som krävs för individernas välfärd, som måste vara god, men ändå rimligt begränsad.
Men sedan skriver M ord som är värda att läsa. Man menar att individerna behöver:
”en stat som gör det den ska och gör det bra.
—
I ett fritt samhälle är staten stark där den måste vara stark och den agerar med oväld och integritet. Den är lagstyrd,professionell och underkastad konstitutionell, politisk och medial granskning. Den prioriterar sitt grunduppdrag och agerar med försiktighet på andra områden.
Politiken har en viktig uppgift att prioritera och välja bort, men också att vara tydlig mot medborgarna: Försvar, polis och rättsväsende; välfärdens kärna; skolan och utbildnings- systemet; samt ansvar för de svaga och utsatta kommer först. Allt detta måste fungera. Så länge det inte gör det, så kan inte annat få gå före.
—
En stat som sträcker ut långtgående ambitioner över alla samhällsområden kommer aldrig att vara stark där den verkligen behövs. En stor stat leder då till ett svagare samhälle (min kursivering).
Det är kloka ord från M:s programkommitté. S-partiets storskaliga ambition står inför en kollaps. Bara under coronkrisen ser vi hur maskineriet slirar. Men min oro är stor för att idéprogrammets principer stannar på papperet. Ty om de ska sättas i verket med M vid regeringsmaktens roder krävs ett underverk. Skapandet av en god slimmad stat kräver nämligen såväl stor handlingskraft som starkt mod från M.
Och så fort politiskt stöd krävs från KD, SD, C och L kommer projektet att stöta på hinder. Genomförandet av den stat som M drömmer om förutsätter nämligen rejäla bantningar av den statliga byråkratin, med uppsägningar och oro som följd. Och om överflödet av välfärd här och där ska skäras bort, så kommer KD, SD och de vänsterliberala att protestera. Bara en besparing på 20 miljarder på Sida – för att anpassa Sverige till tysk och fransk biståndsnivå – kommer snabbt att gå i stöpet. Därför kommer de befriande skattesänkningar som M:s idealstat medför på papperet att utebli, om inte landet ännu en gång ska försättas i skuld för ett bibehållet extravagant spenderande.
Att tala om en lagom och effektiv stat stat låter sig göra. Men hur M ska nå målet är skrivet i stjärnorna. Vid makten talar alltså mycket för att M kommer att föra S-politik light. Och kollektivens Sverige kommer att leva vidare, trots att individernas frigörelse kräver en upplösning av S-partiets korporativa stat.
Torsten Sandström
