Detta är en bild från Sverige hösten 2020. Under min morgonpromenad med hunden på Lidingö ser jag en plundrad bil – fyra nya vinterdäck, väck! Varför har detta blivit en del av vår vardag?
Okej, att den industriella samhällsformen skapat en form av anonymitet, där vanliga människor – vinnare och förlorar – inte längre känner igen varandra. Bristen på social kontroll kan alltså medföra att vissa personer tar sig friheter, som man inte ens kunde tänka sig förr. Men det är absolut inte den huvudsakliga sanningen!
Det svenska civila samhället har i decennier byggts av nationens politiker. Eller rättare sagt: deras underlåtenhet har resulterat i det tjuvsamhälle bilden ovan så brutalt illustrerar. Det finns nämligen rader av politiska beslut som medfört:
- en massinvandring utan låglönejobb och bostäder till de nyanlända,
- en kriminalpolitik med otillräckliga maktresurser för poliser, åklagare och domare,
- en skola som inte vill ställa tydliga och ibland tuffa krav på ordning och ansvar,
- en skola som vägrar att utbilda studietrötta till yrkesinriktade och praktiska jobb,
- en politisk klass som valt att bygga ett storskaligt EU, utan att skapa anordningar för att vid Sveriges gränser stoppa in- och utförsel av vapen resp stöldgods,
- ett EU-system – med alltför många fattiga och odemokratiska medlemsstater – varifrån flockar av sysslolösa släpps in till Sverige för ett liv i limbo,
- ett offenligt styrt samspel mellan politiker och medier som mörkar kriminalitetens orsaker,
- en uppsättning vänsterpolitiskt inriktade forskare, som sopar viktiga förklaringar till brottsligheten under mattan, för att tala om att straff inte fungerar då brottslighetens orsaker är ekonomiskt-sociala,
- en politisk debatt där förövarna av brott ses som offer för samhällsomständigheter och därför inte ska bära sitt eget ansvar.
Andas jag bitterthet? Javisst. Varje år drar klanernas tjuvar fram över vårt sommarland och fyller sina lastbilar med stöldgods för att snabbt lämna landet över närmaste bro eller färjeställe. Detta har hänt mig tre gånger på tio år. Visst är jag också bitter över de våldtäkter, mord och rån som klanernas medlemmar gör sig skyldiga till. Våldet förpestar nämligen vardagen i samhället.
Sist, men inte minst, rör min bitterhet en svensk politisk klass, som i åratal sett kriminaliteten eskalera, men ändå inte gjort vad de ska för bygga ett rimligt välordnat samhälle. Som synes är listan över deras försyndelser lång! Det skrämmer mig att S-regeringen – med sina nickedockor inom C och L – under ytterligare två års tid kan fortsätta att fördjupa en svensk kulturell skymning. De främsta vapnen mot brottsligheten – ett öppet samtal, en tuff kriminalpolitik samt låglönejobb till invandrare – är nämligen belagda med tabu. Den svenska modellen framträder på så vis i sin eländiga skepnad.
Torsten Sandström
”Vi såg det inte komma….”