Vi vet alla att
gränsen mellan fakta (händelse) och värdering (åsikt) är svår att dra. Som bekant har morgontidningarna
traditionellt försökt lösa problemet genom en politiserande ledarsida, som
skiljts från övrig rapportering om vad som hänt i när och fjärran. Läsaren har
på så vis getts en möjlighet att tolka och finna tillit till det tidningsinnehåll
man ställs inför. Chansen har också funnits att planera och välja vad man vill
läsa och som prenumerant betala för. Men nu sker något påtagligt nytt i
journalistikens värld. Faktaanalysen trappas ned samtidigt som åsiktsförmedlingen
stegras. Det rör sig värdering som är
PK. Och detta sker under en allt mindre och senarelagd förmedling av nyheter. Låt
mig förklara vad jag menar.
Digitaliseringen har
satt en kraftig ekonomisk press på morgontidningarna över hela jordklotet. Till
bilden hör även framväxten av Metro och liknande gratistidningar. Följden har
blivit en kraftig bantning av kostnaderna för produktionen av de dagliga
tidningar som lever på annonser och prenumerationer. Effekterna av denna kostnadsjakt är enligt
min mening slående, även om tidningarnas utgivare och journalister inte gärna talar
om detta i sina egna organ. Tystnad råder om det som alla på tidningen känner
till.
Utan att ha stöd i
något statistiskt material menar jag i korthet att följande har inträffat i
spalterna. För det första har den redaktionella texten minskat rejält i
relation till reklamutrymmet. För det
andra har många fast anställda journalister ersatts av kolumnister, som någon
gång per vecka levererar en artikel för publicering. För det tredje har lagerfabricerade
artiklar fått ett allt större utrymme. Jag
tänker också på reportage som redaktionsledningen beställt med flera dagars
framförhållning, texter som tidigare ofta
tryckts i vecko- och månadspressen. För det fjärde har tidningarna ett ökat
inslag av korta notiser saxade från nyhetsbyråer, såsom TT, som levererar standardiserat
material till hela marknaden, alltså till tidningar med såväl gratisläsare som
prenumeranter. För det femte har morgonpressen alltmer sökt efter en populärkulturell
nisch. En stor del av textutrymmet rör numera artiklar om film, musik,
litteratur, relationsproblem, sport och andra publikknipande ämnen. Till saken
hör att även detta textmaterial kan ligga länge på redaktionen i väntan på att fylla
ut en tidningssida.
Okey, säger kanske
läsaren, men vad är problemet? Ekonomins lagar kräver förstås en lägre
produktionskostnad för morgonens dagliga tidning, så att inte
prenumerationspriset ökar. Enligt min mening innebär den utveckling jag
beskrivit en påtaglig förändring av journalistens roll. Den tidigare
skiljelinjen mellan värderande ledartexter och faktasökande nyhetsartiklar håller
sakta på att lösas upp. Och morgontidningens ideal med dagsfärska nyheter är på
väg att ersättas av vällagrade texter i konkurrens med vecko- eller
månadsmagasinens.
Ett särskilt
PK-problem är de otaliga kolumnisterna. I dessa spalter presenteras verkligen
inte ett hett externt nyhetsflöde. Här berättas
om de ämnen och personliga problem som författaren stött på under
veckan. Visst trycks ännu några fåtal goda fördjupande reportage, från in- och
utland. Men de saknar den fräschör som förut den fasta utlandskorrespondentens
dagsaktuella reportage innebar. Det är lagerreportage som kanske väntat en
vecka på publicering. Nyhetsflödet består numera till avsevärd del av strömlinjeformade
klipp från olika mediebyråer. Och inte minst det populärkulturella
textmaterialet har blivit en tummelplats för författarnas egna åsikter och redaktionens behov av prefabricerat
material som spaltfyllnad.
Något av detta måste
vi nog leva med om inte prenumerationspriset ska raka i höjden. Men jag är bekymrad
över att journalisterna i ökad utsträckning agerar som åsiktsförmedlare. Deras
egna värderingar hamnar allt oftare i centrum. PK-samhällets alla altruismer flödar utan att
tänkbara invändningar lyfts fram. En enkelriktning tar gestalt, det finns bara
en inställning till exv invandring, feminism och klimat, nämligen den politiskt
korrekta. Även utanför ledarsidorna talar journalisterna alltså om för läsaren
vad han eller hon bör tycka. Några journalister kanske gillar den nya rollen
som åsiktsguru. Men för professionen innebär utvecklingen en olycklig omvälvning.
Man säger ibland att tidningar,
radio och teve är en statsmakt. Talesättet är en honnör till ett medvetet faktabaserat
och kritiskt förhållningssätt från nyhetsmedias sida i samhällsfrågor. Men om rapporteringen
frikopplas från det dagliga flödet av konkreta händelser och dörren vidgas för en
subjektiv analys kommer journalistyrket att få drag av politikerns eller
prästens. På sikt hotas den professionalitet som ligger i en strikt faktahantering och skapandet av strama
insiktsfulla texter. Ytterst hotas tilltron till de fria medier som varit en
del av den demokratiska statens ryggrad. Och slutligen vill åtminstone inte jag
betala för en tidning, som från första till sista sidan, flödar av subjektiva tolkningar
av olika samhällshändelser. En tidning som är stinn av pekpinnar till mig om
vad jag bör tycka.
Torsten Sandström
2017-10-27
