Svenska medier är fulla av
rapporter om en skola i kris. Förslagen om åtgärder är många. Politiker och
skolfolk jobbar hårt med att formulera planer om hur skolan ska räddas och återfå
sin forna kvalitetsställning. Men huvudproblemet är att de som vill agera
trädgårdsmästare samtidigt har intagit bockens roll under många år. Man litar
inte på vetenskaplig kunskap och beprövad skolerfarenhet, utan flyr in en
drömmarnas värld där vanliga PK-ideal härskar. Som jag ser det är krisen inte
så svår att förklara, även om orsakerna är många och deras inbördes betydelse
svåra att ranka. Här ska fem huvudskäl till skolkrisen lyftas fram.
1 Skolans kommunalisering. Göran Persson stordåd från 1991 att låta kommunerna
ta över skolan från staten framstår idag som ett fatalt misstag. Att överlämna
skolan, den viktigaste framtidsinriktade samhällsfunktionen i landet, till
lokala politiker har visat sig vara en katastrof. Detta syns inte främst genom
sparsamhet med utbildningsanslagen, utan framför allt i många kommunalpolitikers
bristande kompetens att förstå inlärningens förutsättningar och deras
benägenhet att satsa på sysselsättning framför kvalitet. På kommunal nivå finns
ett grundmurat ointresse för djupa kunskaper och en fundamentalistisk satsning
på det egalitära. Lärarna har under loppet av några decennier sett sjunkande
löner, även om utvecklingen nu är bruten, varom mera snart. Att kommunernas
politiker och fackföreningarnas representanter normalt spelar på samma politiska
planhalva gör inte saken bättre.
2 Fackföreningarna har agerat lönesänkare. Medlemmarna i landet två stora lärarfack har alla
under mer än en tjugoårsperiod betalat flera hundra kronor i månaden för att få
sina reallöner halverade i runda tal – särskilt om man räknar in ökad arbetstid.
Detta är ingen orwellsk bild – det är sanningen! Sedan några år tillbaka är som
sagt utvecklingen bruten och lönerna har stegrats. Orsaken till sänkningen är
egentligen irrelevant, men den sammanhänger förmodligen med att de stora
fackens ledningsfunktionärer normalt valt att liera sig med socialdemokratin
och dess utjämningsideal, att de hellre satsat på flera betalande medlemmar än
lönehöjningar samt att fackens ledningsfunktionärer tröstat sig med att
tillgodose sina egna intressen (deras löner har minsann inte sjunkit). Visst hävdas
att lärarlönerna är individuella, men de krafter som nämnts ovan har fram till
för några år sedan effektivt sett till att det inte synts i lönekuvertet ifall en
lärare utmärkt sig som duktig pedagog. Att inflaterade lärarlöner bidrar till
att göra jobbet oattraktiv är uppenbart. Det som förr var en syssla med status är idag
ett jobb som ungdomarna tvekar inför. Låg lön och låg status är ingen bra bas
för en person som ska väcka elevernas intresse.
3. Pedagogikforskarnas enögdhet. Pedagogiken är relativt ung som självständig
vetenskaplig disciplin. Vilka effekter olika pedagogiska medel får i umgänget
lärare-elev ger forskningen oklara besked om. Detta syns i den eviga debatten
om betyg, skolplikt, läxor, invandrarspråk, frånvaroregistrering osv. Liksom
andra samhällsvetenskaper är pedagogiken politiskt laddad. Mätningar tyder på
att universitetens pedagoger generellt sett sympatiserar med vänsteråsikter.
Resultatet blir därför att den akademiska pedagogen gärna väljer Rousseaus
frihetsideal framför mer traditionella uppfostringsformer med anknytning till
krav, belöning och tillrättavisning (dessa hemska ord!). Det som framstår som
beprövad erfarenhet har ersatts med politisk övertygelse. Egalitära visioner
har kommit att ersätta skolmål med handfasta resultat. Den svage eleven offras,
han eller hon som bevisligen har störst nytta av krav, ordning och
auktoriteter.
4. Myndigheternas planidealism och juridifiering. I landet finns som bekant en mängd ämbetsverk och
myndigheter med uppgift att utveckla skolnormer och kontrollera deras efterlevnad.
Här sysselsätts inte främst jurister utan pedagoger som sprungit fram ur
landets pedagogiska högskolor. Vi kan därför utgå från att merparten av dom har
en benägenhet att se skolan som den
sköna trädgård i vilken filosofens Émile fritt söker kunskap, utan pekpinnar
från någon. Att de är amatörer på juridik medför tyvärr en övertro på effekten
av planer och regler. Man litar på regler och inspektioner och hoppas att
skolans verklighet ska se ut som planernas vackra värld. Rader av sk
”regelverk” väller ut över lärarna – syftet är att styra deras roll i och utanför klassrummet.
Massor av tid som förr lades på arbete i katedern ägnas nu åt styrinstrument,
värdegrunder och annat som en lärare med god utbildning och samhällsorientering
ändå bör känna till. Skolan har delvis förvandlats från en kunskapsfabrik till
en regelverkstad. Visst har samhället blivit mer komplext under senare årtionden.
Men juridiska normer har begränsad styrförmåga – de fungerar ibland inte ens i
domstolar – och hur ska man då begära att lärarna ska kunna göra något positivt av
mängden vaga föreskrifter. Framför allt skapas inte en stimulerande och
kvalitetsbefrämjande arbetsmiljö med ämneskunskapens innehåll i centrum.
5 Riksdagsmännens vurm för det fria och egalitära. Det svenska samhällets övernormer är frihet och jämlikhet.
Visst har dessa principer stor samhällsbetydelse. Men de kan endast brukas av
lagstiftaren på frågor där verktygen är praktiskt hanterbara. Utgångspunkten
för den svenska skolan är nämligen inte frihet: skolplikt råder som bekant. Och
likhetsregler blir problematiska i en skolverklighet där elevernas förutsättningar
skiftar på grund av familjebakgrund, begåvning och intresse. Men lagstiftare
och planbyråkrater tvekar ändå inte. I reglernas värld är eleverna fria och
lika, de ska nå gemensamma mål och de måste alla utvecklas i största frihet.
Krav och prov är av ondo. Alla ska ju ändå avlägga examen och få sin vita
mössa. Vi röstar därför på politiker som vill skydda våra skolbarn från betungande
läxor, prov och betyg. Tro inte att jag är en motståndare till jämlikhet
allmänt sett. Min poäng är att det fria och egalitära – dessa vackra och svåra ord
– riskerar att blir kontraproduktiva i
skolan. Alltför mycket tid och resurser ägnas åt aktiviteter som inte ger
resultat i form av kunskaper. Och när eleverna lämnar skolan ställs de inför en
verklighet som ofta varken är fri eller jämlik. Störst förlorare är som sagt
elever som kommer från familjer utan studiebakgrund.
Denna bild tar sikte på min uppfattning
av skolverkligheten. Bilden blir ond. Och jag söker förklaringarna endast hos
skolpolitikens olika aktörer. Därför måste det sägas att det finns flera goda
utbildningsmiljöer här i landet (liksom det förr fanns en hel del dåliga). Det
finns också kloka politiker som framhåller betydelsen av krav och belöning. Invandring,
social utslagning, våld mm är också förklaringar till den svenska skolans
problem. Men det går inte att komma ifrån att de närmast ansvariga har svikit
sin viktiga uppgift.
Jag menar att Sverige står
inför en uppgift av främsta rang. Det gäller att återställa läraryrkets status,
vilket varken blir enkelt eller billigt. På sikt kommer detta att öka kraven på
lärarna, som individuellt ska belönas för att hålla kunskaper och förmåga i
topp (därmed kan planvisioner om auktorisation slopas). Robusta och mätbara kunskapskrav på eleverna är ett
måste. Betyg ska driva på och locka till arbete. Annars ska skolan i grunden
sköta sig själv, fri från allehanda pekpinnar, fri från detaljstyrning, onödiga
handlingsplaner och verkningslösa jämlikhetskrav. Skolmyndigheterna måste också
bantas, byta fokus och rikta intresset mot kunskapskontroll. Idag verkar dom inte
ens kunna administrera diagnostiska prov
på ett rättvist vis! Om en del av dagens juridiska planinferno slopas är det en
välgärning i sig. Att lärarna ges mer tid att syssla med pedagogik och
ämneskunskaper är den största vinsten.
Torsten Sandström
2017-10-27
