Häromdagen läste jag följande rubrik i SvD:
Fler dödades av hajar – kan ha klimatkoppling
Rubriken ackompanjeras med ett läskig hajgap, som uppvisar en rad vassa tänder. På så vis presenteras ett av landet främsta medier en av dagens doser av klimatskräck. Rapporten sägs komma från Australien. Och teorin är att hajarna pga uppvärmningen lockas till varmare vatten med småfisk och därför närmare människorna så att dödliga skador uppstår.
Jag minns min första statistiklektion från ungdomen. Läraren berättade om paradexempel rörande fusk med statistik. Min minnesbild är av förståeliga skäl något dimmig. Men det rörde sig om en person som – via diagram – hävdade ett statististiskt samband mellan frekvensen av solens fläckar och något mänskligt eller samhälleligt fenomen i stil med – säg – magknip. Alla insåg genast att magont inte hade ett direkt samband med solen. Unga killar och tjejer skrattade följaktligen hjärtligt. Och på så vis fick vi en handfast kunskap om missbruk av statistik.
Idag funderar nog många läsare av SvD om tidningens hajteori verkligen beror på en ökad uppvärmning av strandvattnet. Någon säger antagligen att frekvensen hajar sannolikt sammanhänger med en ökad fritid eller turism samt alltså direkt med ett ökat antal badande människor. Med andra ord: fler hajattacker och mer blod. Eller hur?
Den mer logiskt lagde konstaterar kanske att strandvattnet med största sannolikhet bör ha varit varmare än djupvattnet även för mycket länge sedan. Då uppstår frågan varför hajarna länge simmat kvar i kallare vatten för att äta sig mätta på småfisk. Och varför de först nu närmar sig stränderna. Den kallare miljön på djupet ansågs ju tidigare okej för både bytesfiskar och hajar.
Min ungdoms lektion om solens fläckar gör mig obenägen att uppskatta den hajteori som SvD med faktaresistens sprider (förvisso med ordet ”kan” i rubriken som ansats till räddningsplanka). Dessutom känns det naturligare att försöka finna ett svar på ett möjligtvis varmare klimat och vatten just kring den stjärna – Solen – som vår planet färdats kring i miljontals år. Solens omtalade fläckar visar att enorma utbrott av energi sker periodvis. Vi vet också att Jordens elliptiska bana – och planetaxelns lutning mot energikällan – varierat under årmiljonerna. Att varmare och kallare klimat växlat är alltså fullt klart.
Den som är intresserad av klimatet på Jorden borde därför inte spekulera om hajar. Utan naturligtvis starta sina funderingar över ett varmare klimat genom att exv fundera över Solens fläckar och Jordens bana. Men politiker och medier hajar inte vad kunskapsteori går ut på. Eller rättare sagt: man vill nog inte förstå. Ty politisk ledande krafter basunerar ut att det är människan som är orsaken till den ökning av klimatets temperatur som alla talar om.
Liksom under påvedömets era är det nämligen tro, och inte sökande av kunskap, som styr åsiktsbildningen om klimatet i dagens samhälle. Förr präster nu politiker/medier. Nutidens högst prioriterade samtal styrs – liksom förr – främst av skräckteman med svag eller ingen vetenskaplig grund.
Torsten Sandström
DN under sin utlovade endags chefsredaktör, ”Klimat-Greta”, blir nog något inte i hajväg, men i hästväg!
Som tur är slutade jag prenumerera redan efter Sandvikenrapporten och Brandmannen från Boden.