Alla medier fokuserar nu intensivt
på det bestialiska terrorbrott som utspelats under några få minuter på
Drottninggatan den 7 april 2017. Detta, trots att händelseförloppet är väl
känt, gärningsmannen har erkänt och binds till brottet av en stark teknisk
bevisning. Jag har givetvis stor förståelse för att juridiken måste ha sin
gång, så att säga. Polis och åklagare måste kartlägga skeendena. Domstolen
måste noga pröva åtal och skadekrav och skriva en dom. Och anhöriga samt många
skadade måste få framföra sin uppfattning och sina känslor. En domstolsprocess
har en viktig läkande funktion för offer och närstående. Men frågan är ändå om
inte media under domstolens förhandlingar bort hålla en lägre profil rörande
den brottsscen som så hastigt utspelats, för att i stället rikta fokus mot vad
som faktiskt hänt före dådet och vad
som nu sker i tiden efter brottet?
Dessutom innebär koncentrationen på den förhärdade brottslingens ödesdigra
minuter att han nästan får som han vill. Han blir i verkliga livet den martyr
som han önskat förvandlas till i himlen (med stöd av islamska trossatser).
Mycket mer intressant är
enligt min mening hur det svenska
samhället agerat innan brottet begicks. Finns det åtgärder som kunnat vidtas
för att hindra dådet? Gärningsmannen har anlänt till Sverige 2014 och 2016
vägrats asyl. Han saknar sedan några månader före dådet uppehållstillstånd i Sverige.
Men han har ändå inte utvisats till sitt hemland! Han har haft god tid att
planera gärningen och haft åtskilliga kontakter med personer i skumma islamska
nätverk. Nu är det tyvärr ganska många, flera tusen, som väntar på utvisning.
Men frågan är ändå om inte polisen och SÄPO bort haffa och skicka hem personen
ifråga? Eller åtminstone kunnat kartlägga hans förehavanden (han har funnits i
SÄPO:s register). I media har märkligt nog inte någon tung kritik riktats mot
berörda myndigheter. SÄPO:s chef har till och med nyligen befordrats och den
tidigare rikspolischefen gjorts ansvarig för landets krisberedskap (jag tar mig
för pannan). Det tycks alltså som om myndigheterna saknar grepp om en grupp personer
som riskerar att ha gemensamma värderingar med gärningsmannen på
Drottninggatan. Statens bristande kontroll över invandringen är anmärkningsvärd.
Detta för över till frågan om
hur samhället agerar efter brottet.
Inget tyder på en stegrad eller intensifierad trafik ut ur landet av personer
som ska utvisas. Vi kan alltså räkna med att det i Sverige finns flera besvikna
individer, som även dom kan lockas till terrordåd. Kretsen riskerar att vidgas om
vi betänker de senaste årens c:a två hundra tusen asylsökande, av vilka omkring
50% beräknas vägras uppehållstillstånd. Att
de som beviljas tillstånd har svårt att få jobb i landet – och att familjerna
parkeras i förorter med problem – är ännu en grogrund för missnöje och
våldsrisker. Vidare räknar Migrationsverket med att omkring 20.000 personer kommer
att söka asyl under 2018 och 30.000 under 2019. Enligt prognosen kommer 2018
omkring 1.500 sk ensamkommande barn, en grupp som inte bara är problematisk att
få grepp om utan också särskilt svår att integrera. Slutsatsen är att vi måste
räkna med en fortsatt risk för våldsproblem. Och ytterst nya terrordåd. Vi kan
inte fortsätta att drömma om att allt går väl.
Mot denna bakgrund menar jag
att starka skäl talar för ett nytänkande.
Därför är det intressant att den danska socialdemokratin numera stöder tanken om
en nyreglerad invandring. Man vill stoppa ödesdigra flyktingresor över land och
hav. Tanken är att tillstånd inte ska sökas vid den danska gränsen, utan enbart
vid nyinrättade beskickningar (X) i anslutning till stora flyktingläger od. Då dessa läger är fulla med nödlidande kan en mer
rättvis och planerad utslussning av flyktingar äga rum till mottagarländerna.
Pengar och flygbiljett ska inte ge förtur. Döden på Medelhavet kommer att
begränsas. Och oredan med illegal invandring minskas. Tanken är nämligen att
den som smiter in kommer att sändas åter till X för prövning.
Följden blir således att det
som kallas ”fri asylrätt” slopas. Prövning sker vid X och inte som idag i
mottagningslandet (i väntan där på slutligt besked). Det är troligt att
förändringen står i strid mot internationella konventioner om flyktingar och
asyl, där den flyende individen har rätt att själv ta initiativ till en prövning
i ett mottagarland. Men konventionerna är inte huggna i sten, utan måste kunna
modifieras av varje mottagarland genom egen lagstiftning. Men hänsyn måste tas till
tvingande EU-regler om asyl (som ändå respekteras dåligt). Reformen tar sikte
på ett system som är anpassat till den globala verklighetens stora
flyttrörelser. Ett nytt system som eliminerar flera dysfunktioner hos det gamla
(exv dödolyckor på havet, köp av företrädesbiljetter via skurkar, oviss väntan
i mottagarlandet och inte minst problem med en oplanerad integration där).
Tanken om en översyn av den
fria asylrätten är rimlig enligt min mening. Men det krävs stort mod att avliva
en helig ko av denna dignitet. Jag tror att danskarna kommer att våga försöka.
I Sverige blir saken nog svårare. Ställningen som moralisk stormakt och ”bäst i
FN-klassen” hotas nämligen. Men Sverige har redan tagit ett steg, genom den
tillfälliga lagstiftning som enbart bygger på tidsbegränsade uppehållstillstånd
(13 månader – 3 år, beroende på flyktingstatus, SFS 2016:752). Den danska
planen tar ytterligare ett modigt steg genom förslaget att kapa rätten till
tillfälligt tillstånd och föra över prövningen till en fjärran X-beskickning
(som direkt kan ge ett bättre permanent tillstånd, kanske även medborgarskap).
Detta system är rationellt och faktiskt i flera avseenden mer humanitärt än
dagens modell av oro och risk för upprepade resor hit och dit. Min slutsats är därför
att Sverige bör överväga att samarbeta med danskarna för mer humanitära
lösningar. Härför krävs även rejäl EU-samverkan. En reform behövs – även om Sveriges
många kramare av folkrätt kommer att skrika i högan sky.
Torsten
Sandström
2018-02-23
