Björn Wiman: Därför
är domarens död en
katastrof
Rubriken är förstås från DN och skriven av översteprästen för krisfrågor, Björn Wiman, även propagandist för mycket annat. Nu rör det sig om en allvarligt sjuk HD-domares förväntade dödsfall i USA, alltså Ruth Bader Ginsburg.
Björn Krisman använder ord som påminner om jordens undergång, en katastrof. Bara detta borde vara nog för att uteslutas ur journalisternas yrkesetiska sammanslutning, som kräver sakliga proportioner i nyhetsförmedlingen.
Wiman bryter mot dessa moraliska normer. En dödssjuk domares död kan knappast ses som en plötslig förödelse – ett sammanbrott. I Supreme Court´s mångårig historia har domare avlidit med jämna mellanrum och alltid ersatts efter en tid.
Men det är nog inte själva dödsfallet som får Wiman att trycka på nödsignalen, som han alltid tycks ha bredvid sig på skrivbordet. Orsaken till hans alarmism är vänsterpolitisk. Trump förväntas nominera en konservativ kvinnlig jurist som ersättare för Ginsburg, något som även skett i dagarna. Wiman har svårt att acceptera normala spelregler i demokratins USA. Liberala och konservativa domarkrafter växlar nämligen i politikens historiska cykler. Men samhället består ändå i grunden, utan att det finns anledning till att yla om katastrofer som väcker känslor om jordens undergång. Den amerikanska konstitution, som Supreme Court ska tolka, är så lös i kanten att domstolens svar kan gå åt såväl vänster som höger, utan att för den skull anses vara orättfärdiga. Det är denna juridiska oklarhet som är orsaken till HD:s roll i amerikansk rätt.
Wimans agerande överskrider gränsen för en sansad, saklig och politiskt oberoende journalistik – ett gammalt västerländsk ideal. Den nya tidens åsiktsmånglande och sensationsladdade rapportering projiceras tydligt i Wimans skräckbudskap. Jag påstår därför att han är en alarmistisk pajas. I DN:s kulturdel driver han ett hänsynslöst politiserande. Alltid svart-vita skrikande rubriker och ställningstaganden för vänsterliberalismens politiskt korrekta budskap. Sällan några nyanserade för respektive mot argument. Utan pang på Wimans krisscenario.
Vanligtvis hetsar han upp sig själv och läsekretsen med texter om klimatkrisen. Jag har ännu inte sett honom försöka att i naturvetenskapliga termer belägga att utsläpp av CO2 är orsaken till jordatmosfärens uppvärmning. I så fall måste han samtidigt diskutera möjligheten av att solen – sedan den ”lilla istidens” slut i tidsskedet kring slutet av 1800-talet – bidragit med ökande strålning och alltså uppvärmning.
Problematiken är givetvis komplex. Jag kan självfallet inte ge något svar. Allmänt sett är det förstås bra om mindre olja och gas förbränns – resurserna är dessutom ändliga. Men även biodrivmedel bidrar till CO2 vid förbränning. Då det inte alls råder vetenskaplig konsensus om CO2 som boven i dramat – något som FN och dess klimatpanel helt fräckt påstår – förbehåller jag mig rätten att vara skeptisk. Även en alarmist som Wiman måste emellanåt ta upp motsidans argument. Annars framstår han som lika enögd som i kristexten om Ruth Bader Ginsburgs död tyder på.
Torsten Sandström
