De stora svenska mediehusen rapporterade häromdagen om att New York Times (NYT) skrivit om hur den svenska extremhögern via sajter på nätet sprider propaganda. NYT kallar dem ”desinformationsmaskiner” och “digitala ekokammare”. Tillsammans med internationella aktörer påstås de elektroniska medierna ägna sig åt att plantera, provocera och förstärka extremhögern och nationalistiska krafter. Liksom andra högermedier i Europa sägs de svenska på nätet förmedla budskap som planterats av krafter från Ryssland. Innehållet beskrivs som vit makt, nationalism och främlingsfientlighet.
Som flitig konsument av alternativa svenska medier – dvs organ vid sidan om landets handfull stora mediehus – stöter jag givetvis ibland på utfall mot invandrare och framför allt invandring som fenomen. Några sådana exempel är hatiska och beklämmande. Men det tillhör enligt min mening undantagen och de eländiga exemplen syns framför allt i kommentarsfält till mer eller mindre kända skribenters texter. Det förefaller som en begränsad grupp personer ivrigt och återkommande sysslar med att skriva sådana kommentarer. Om de är styrda utifrån är omöjligt att avgöra. Merparten tycks sympatisera med Trump och hans meningsfränder. Ett fåtal yppar åsiktsvänskap med Putin eller krafter i östra Europa. I flera fall stänger dock redaktionerna av personer med kommentarer som är anstötliga.
Såvitt jag kan bedöma släpper redaktionerna för högersajterna på nätet i huvudsak bara fram texter som uppfyller rimliga krav på saklighet och sans. Ledningarna för sajterna prioriterar mer eller mindre samhällskritiska texter och följer noga vilka texter som får många läsare. Och på så vis formar de alternativa ”mediehusen” sin linje. Visst sker det emellanåt övertramp. Men detta händer även i de stora medierna som genomgående – och med hög svansföring – utropar sig som sanningsjournalistikens ärkeänglar.
Jag har i flera texter kritiserat SR/SVT, DN och SvD för en eskalerande åsiktsjournalistik, där journalisternas politiska värderingar tydlig skiner igenom. Alltså inslag där fakta normalt vrids i en vänsterliberal riktning. I ord speglas följaktligen PK-ismens dogmer om kön, klimat, invandring, globalisering mm. Enligt min mening innebär åsiktsjournalistiken en form av propaganda för idéer på vänstersidan av den politiska skalan. Stora samhällsproblem utelämnas såsom brister i boende, vård, skola, försvar, skatteslöseri mm. PK-tendensen syns i något olika skepnader över stora delar av västvärlden. Förmodligen kan man påstå att den i vårt land planteras av utländska krafter. Den har nämligen en tydlig förankring i en rad internationella organisationer. För att bara nämna några exempel så driver FN, EU och OECD omfattande och (för svenska skattebetalare) kostbara kampanjer med PK-teman. Ändå är de utländska inslagen av mindre betydelse jämfört med de omfattande resurser som svenska staten, kommunerna och de stora mediehusen lägger ned på PK (inklusive statsfinansierade SR/SVT). Ingen oberoende betraktare kan påstå att resultatet blivit ett öppet samtal i vårt land.
Artikeln i NYT markerar därför, som jag ser det, den vänsterliberala åsiktskorridoren. Enligt denna framstår fienden som osaklig, rasistisk, nationalistisk och främlingsfientlig. Här samlas högerkrafter i olika skepnader. Alla är kritiska till det politiska och mediala etablissemang som lägrar inom korridoren. Med betydligt svagare ekonomiska resurser, men med sociala medier på sin sida, försöker högern stå emot den framrusande PK-ismen. De vänsterliberala inser att det egna mediala åsiktsmonopolet vacklar. Och i sin förfäran tar man till ännu mera manipulativa metoder. Den som tror på PK-dogmerna uppfattar nämligen kritik ungefär på samma sätt som kyrkans prästerskap ser på otrogna. Man kan inte förstå att andra är så dumma att de inte ansluter sig till den korrekta läran. Och så utfärdar de vänsterliberala den ena efter andra stormvarningen från sin åsiktskorridor. I detta perspektiv anser jag NYT-artikeln ska ses.
Från ömse sidor försöker med andra ord två grupper av gladiatorer bekämpa varandra. Att kampen ofta inte sker med rena vapen är naturligt. Upphetsningen är nämligen alltför stor. Och båda sidor anser att mycket står på spel. Vilket också är sant.
Även om jag från min marknadsliberala högerposition i huvudsak har mina sympatier på den högra sidans kombattanter är jag allvarligt bekymrad. I stort sett alla sammanhang pläderar jag för det öppna samtalet. Jag menar att Poppers och Soros propåer om en fri diskussion och kritik av auktoritära krafter alltid bör vara ledstjärnan i samhällsdebatten. Inget är så heligt att det inte tål att diskuteras. Men ingen sida av de motstående gladiatorerna hyllar denna linje. Båda gängen av kämpar pucklar på varandra. Viljan att lyssna på den andra sidan är nära nog noll. Åtminstone DN och SvD har tidigare visat tänk som påminner om The Open Society´s. Men idag använder de – tillsammans med statens lydiga hand SR/SVT – sina stora ekonomiska resurser för att slå ihjäl det öppna samtalet. Invandring får inte problematiseras eller ifrågasättas. Särskilt inte nu när Sverige står inför en ny asylvåg från närstående till tidigare inflyttare. Och så offras det öppna samtalet.
Att gladiatorernas kamp ytterst rör makten om det offentliga Sverige behöver knappast påpekas. För S-partiet gäller det att försöka behålla en snabbt vittrande maktställning. Tills vidare backas de upp av några väpnare (läs Mp, C och L), som liksom Sancho Panza önskar rädda den vacklande Don Qijote. I likhet med honom inser de inte att de stödjer ett föråldrat system. Med hugg och slag försöker man trumfa igenom PK-ideologin, ett tankesystem som i grunden faktiskt fungerar auktoritärt. I stället för ett fritt samtal satsar man på invektiv och smutskastning. Det är i en sorglig skepnad som det svenska politiska etablissemanget och medierna framträder.
Torsten Sandström
