Min bild av ett välfärdssamhälle rör sig om en rätt till bistånd när det gått ordentligt över styr för den enskilde. Eller alternativt en kortare tids stöd vid mindre behov. Långsiktigt stöd bör hursomhelst endast utgå till en person som är helt satt ur funktion att försörja sig själv. Den kanske viktigaste kuggen i maskineriet är att undvika att någon i onödan blir bunden till stödet från det offentliga. Det riskerar att funka som en beroendeframkallande drog. Drivkraften måste därför vara att försörjning på egen hand – alltså utan stöd från det allmänan – är det som gäller. Bidragsnivån måste alltså konsekvent ligga avsevärt lägre än vad en person med låg lön drar in. Och kontrollen av mottagarna måste också vara ingående, i syfte att undvika fusk och slöseri med allmänna medel.
Jag tror att många svenskar delar min syn på saken. Men jag är medveten om att åtskilliga däremot anser att stat och kommun via beskattning ska kunna försörja svenskar som av olika skäl inte vill eller avstår från att försörja sig. För många vänsterliberala politiker blir det senare en signal att dra till sig väljare. Att värva röster vid allmänna val genom bidragslöften är ett fenomen världen sett sedan romarrikets tid – och kanske ännu längre tillbaks. För demokratiska stater riskerar denna lösning att bli förödande. Att röster köps via löften om bidrag är på så vis demokratins förbannelse. För svensk del är detta dilemma uppenbart. Det är S- och V-partiernas återkommande trumfkort. Men när skatterna blir alltför höga skär den gemensamma motorn. Och väljare som lärt sig njuta av bidrag lockas lyssna till vackra ord från populister, som inte kan infria dem pga att resurser inte går att uppbringa.
Lika allvarlig är lockelsen för individen att anpassa sig till bidragsfloran och därför söka efter olika vägar att slippa eget arbete. Alla svenskar vet att det handlingsalternativet står nästan vidöppet i dagens Sverige. Med hänsyn till skatt på lön – och möjligheten till svartjobb i egen regi – blir det ibland till och med ett bättre ekonomiskt utfall för den enskilde att välja arbetslöshet eller sjukskrivning som försörjningsväg – trots att personen ifråga faktiskt är arbetsför. Här ser vi ett annat av den demokratiska väldärdsstatens stora dilemman. Att Sverige i hög grad lider under detta ok är också uppenbart för många. Men för politiker och medier med vänsterinriktning är det tabu att tala om saken. Mina ord uppfattas alltså som kränkande.
Orsaken till denna reaktion sammanhänger med vänsterliberalernas människosyn. Dogmen är nämligen att människan är god. Därför måste den demokratiska staten lita på den enskilde och inte misstro hennes vilja att själv försörja sig. Detta är det tredje stora problem som belastar den demokratiska välfärdsstaten. Alltså den vackra, men naiva godhetsdogmen.
Enligt min bestämda mening är människans godhet inte alls någon naturlag, oavsett om religiösa eller human-rights-rörelser påstår detta. Det är lika fel som att påstå att människan är egoistisk. Individerna är sociala varelser, som i varierande utsträckning kan tänka på såväl andra som sig själva. Framför allt är människan anpasslig. Och om förmåner bjuds är det naturligt att försöka ta dem tillvara.
Hursomhelst är det enkelt att motbevisa de båda teser som nyss nämnts om att människans natur är god eller ond. Det är lätt som en plätt i tider då vi möter extrem våldsbrottslighet samtidigt som folk skänker stora slantar till välgörande ändamål. Det gäller med andra ord att frigöra sig från både normen om individens godhet och själviskhet. I stället måste fokus riktas mot hur människor tenderar att agera i verkligheten då förmåner erbjuds. Här finns statistik att hämta om nyttjandet av den svenska nationens många välfärdsanordningar. Och ännu bättre uppgifter borde insamlas om politikerna bara önskade – eller vågade – ta itu med saken.
Enligt min mening är taktisk sparsamhet och ivrig kontroll centrala uppgifter för en god demokratisk välfärdsstat. Sverige befinner sig enligt min mening idag mycket långt från idealet. Och som jag antytt kommer det inte att bli bättre om en kursomläggning uteblir.
Torsten Sandström
