Hög status i dagens Sverige har män och kvinnor som sysslar
med vetenskap. Med viss rätt rörande åtskilliga forskningsämnen där kunskap
söks och sanningar också presenteras. Å andra sidan finns det några grumliga
vatten, där låtsasforskning bedrivs och främst åsikter produceras. Mycken
vetenskap bedrivs i en zon mittemellan. Här blir kunskaperna och sanningarna
villkorade, men ändå ofta mycket viktiga och intressanta. Den vanliga medborgaren
drar dock normalt all vetenskap över samma kam. Allt är sant. Och så bugar man
och bockar för den stålman eller stålkvinna som just avslöjat resultatet av sin
värdeladdade forskning. Det är förståeligt att den som inte satt sig in i
vetenskapernas olika förutsättningar hamnar snett. Värre är att politiker – som blint litar på vetenskap – ofta går vilse, upprepande mantrat ”vi måste lyssna till vetenskapen”.
En och annan läsare av bloggen tror kanske att jag nu tänker
relativisera – eller misstänkliggöra – kunskap i allmänhet. Det tänker jag alls
inte göra. Jag är motståndare till den moderna skola som predikar att all
kunskap är relativ och att det egna sökandet räcker. Det gäller inte bara att förhålla sig till fakta – det finns i allmänhet något som är rätt eller något som är fel. I dagens blogg vill jag bara hjälpa den läsare
som inte funderat över kunskapens teoribildning, att göra en mycket grov
sortering av olika forskningsdiscipliner.
Albert Einstein har med all rätt blivit en vetenskaplig
symbol. Vi ser honom med tungan spelande lägga fram de mest djupsinniga
teorier. Han bedriver naturvetenskap,
dvs en bred men något oklar grupp av ämnen där forskningsresultat kan testas. När
det gäller fysik, kemi, medicin, biologi mfl discipliner går det nämligen att i
efterhand, ofta genom nya experiment, pröva om påstådd kunskap är sann eller
falsk. Under de senaste 500 åren har människans kunskap om exv solsystemet,
tyngdlagen, människokroppen, de biologiska arternas utveckling och universums
största och minsta fenomen ökat explosionsartat baserat på experiment (och inte
på religiösa antaganden). Denna toppgrupp av ämnen rör verklig vetenskap i
bemärkelsen att sanningar läggs fram utifrån de mätbara och verifierbara data
som existerar.
Mellangruppen är omfattande och bör respekteras efter sina
förutsättningar. I grova drag rör det sig nu om samhälls- och humanistisk vetenskap. En del av forskningen inom
denna grupp måste tyvärr förpassas till bottenskiktet, varom mera snart. Forskning
i den mycket vida mellangruppen av ämnen sker inte via experiment, som kan upprepas
och på så viss frambringa verkliga sanningar. I stället studeras
samhällsbeslut, mänskliga handlingar, språk, texter, konstverk och många andra liknande
företeelser. I allmänhet gäller det att tolka dessa forskningsobjekt, sortera
dom och försöka finna teoretiska linjer som karaktäriserar dom. Jag tror läsaren
genast förstår att det kan finnas olika tolkningar, olika metoder för sortering
samt en mängd alternativa teoribildningar. Här finns en tydlig risk för
åsiktspåverkan.
När det gäller denna mellangrupp varierar alltså sanningsvärdet
med hur noga, systematiskt och kritiskt objekten valts och hanterats. Tänk exv
på den mängd av enkätundersökningar som presenteras var dag i media (som
sanningar). I själva verket är intervjuer ett riskfyllt fenomen att bygga
kunskap på. Sak samma gäller exv olika teorier inom den pedagogiska
vetenskapen, exv om betyg är bra eller inte, om fakta ska läras ut eller eleven
själv söka kunskap rörande ett problem osv. Här ges forskarens politiska
sympatier ett stort svängrum. Mycket tillspetsat kan man säga att det finns en forskare
för varje slutsats inom mellangruppen. Vänsterforskare tycker si och
högerforskare så. Därför måste de objekt som undersökts och de resultat som
produceras granskas med största försiktighet. Mycken klokskap finns alltså i Gunnar
Myrdals gamla idé om att varje forskare inom samhällsvetenskapen bör deklarera
sin politiska position. Rådsökande politiker bör alltså be samhällsforskaren om
en varudeklaration (åsiktsdeklaration).
Inom den lilla bottengruppen
framställs knappast några sanningar alls. Här är det nästan enbart åsikter som
presenteras. Några samhällsvetenskapliga och humanistiska studier är av detta
slag. Ibland mynnar forskningen närmast ut i nonsenskunskap. Exempel går att
finna i flera enkätundersökningar från olika ämnen – även i naturvetenskapligt
klingande ämnen såsom vårdvetenskap – med få intervjupersoner eller vinklade
frågor. Vidare kan övertramp ske genom överskridandet av gränsen mellan natur- och samhällsvetenskap, såsom då miljöforskaren Rockström – mediernas Rocket man – talar om hur samhället bör ändras för att miljön
ska räddas. Liknande fuffens sysslar de sk genusvetarna med. Här förvandlas
biologiska fakta (kön) till samhälleliga (sociala preferenser), med resultat
att tesen ”val av kön är möjligt” blir en vetenskaplig sanning (det är en
politisk fråga, liksom Rocket man´s profetior). Därför bör nog dom som säger
sig bedriva kritiska studier sadla om – till okritiska studier. Och även dom
som talar om strukturer i samhället bör ta det lite lugnare. Det krävs massiva
och tydliga data samt noggranna metoder för att kunna bevisa att något som inte
syns verkligen är sant. Bättre är att säga att starka skäl talar för att ett
socialt fenomen ska förklaras på ett visst vis. Genom att välja ordet struktur vill
forskaren förvandla en underbyggd åsikt till något större, dvs en faktisk
sanning.
Torsten Sandström
2018-03-22
