Bild: Wikiwand
Förbränning av kol, olja och
ved är som många vet ett hot mot klimatet och människans existens. Det verkar
som detta påstående är en vetenskaplig sanning. Men det finns ett mindre antal
forskare, sk klimatskeptiker, som inte håller med. Några menar att den ökade
uppvärmningen inte beror på pga koldioxidgaser, utan sammanhänger med
förändringar i kosmos, närmast fluktuationer inom solsystemet. Andra påstår att
rörliga kroppar inom solsystemet, asteroider, är ett större hot mot människans
framtid än klimatet.
Även om skepsis är en bra
grundattityd anser jag det bäst att hålla med majoriteten av världens klimatforskare, som länge studerat gaser
och uppvärmning och ställt sig bakom en varning till oss alla om förändrade
beteenden. Som jag talat om i tidigare bloggar måste vi lyssna till den
etablerade naturvetenskapen. Därmed inte sagt att vi alltid måste lyssna till
vad forskare inom den sk miljövetenskapen säger. Mitt påstående
förbryllar kanske. Men det sammanhänger med att miljövetenskapen själv kallar
sig en tvärvetenskap, där ämnen med
sanningsproduktion (såsom klimat, biologi, astronomi mm) blandas med
discipliner som baseras på tolkning av mänskliga data – samhällsbeslut – samt val
av tekniska och ekonomiska lösningar. Även om tvärvetenskap hyllas av många
politiker finns det goda skäl att vara rejält skeptisk till just forskning, som
glider mellan produktion av vetenskapliga sanningar och tolkning av starkt
åsiktsanknutna samhällsdata.
Den sk miljövetenskapen är en
sådan farlig blandning. När en forskare inom ämnet, som Johan Rockström,
uttalar sig om hur den svenska politiken ska formas måste vi ha klart för oss
att det han säger inte alltid är sant, utan är en följd av hans egna politiska åsikter
om ett lämpligt handlingssätt. Rockström har sin bakgrund inom
naturvetenskapens gränsland. Han är agronom och har 1997 doktorerat på
odlingsproblem i ett ökenklimat. Men sedan dess har han sannerligen mest
sysslat med samhällspolitiska frågor. De böcker han själv nämner på Wikipedia
talar sitt tydliga språk (kolla själv https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Rockström). Det handlar om en klart åsiktsladdad
uppbyggelselitteratur för personer inom miljörörelsen. Medförfattare är en
politiker och en fotograf (Anders Wijkman resp Mattias Klum). Via goda
politiska kontakter och en adjungerad professur fortsätter Rockström 2004 sin
bana på ett nybildat institut, nu som apostel för miljölösningar han själv
anser bäst. Det är troligt att några av hans politiska val är vettiga. Men det
rör sig inte om forskning i vedertagen bemärkelse. Därför är min poäng nu att
varna för att rakt av uppfatta hans och hans kollegors uttalanden som
vetenskapliga sanningar.
Inom parantes sagt är
köpslagan om professorstitlar tyvärr inte främmande inom den akademiska
världen. I Lund 2007 upphöjdes raskt generaldirektören Per Eriksson till
professor, för att strax därefter kunna utses till universitetets rektor. 2017
upprepas historien rörande en lundensisk vicerektor, som snabbimporterats från
samma statliga myndighet. Allmänt sett finns det alltså anledning att hysa
skepsis till den vetenskapliga kompetens som följer med titeln professor!
Vi måste
därför ha klart för oss att stora delar av miljövetenskapen tyvärr verkar på en
politisk arena. Resultatet har blivit att många stolliga politiska beslut fattats,
ofta med uppbackning av miljöforskare av olika slag. Ett exempel är forskarstödet
till idén om öppna landskap, ett publikknipande projekt som dränerar statens
och EU:s kassa på miljardbelopp. Vetenskapligt korrekt borde i stället vara att
plantera lövträd som kan suga åt sig dom hotfulla drivhusgaserna. Dom som vill
ha det busk- och trädfritt i sin omgivning borde nog själva bekosta trevnaden!
För övrigt innebär väl en skogsmiljö en återgång till det ursprungliga (som
miljökämparna ofta förespråkar). Ett annat exempel är järnvägstunneln genom
Hallandsåsen – en katastrof såväl avseende miljö som ekonomi. Men spårburen
trafik får de statsbärande Mp- och S-partierna att gå i spinn. Och alltid finns
det en grupp miljöforskare som backar upp. I Lund byggs just nu en
spårvagnslinje från centrala staden upp till forskningsanläggningen ESS. Förutom
en installationskostnad på omkring 900 miljoner kronor skärs ett sår i den
gamla staden. Tanken är nämligen att forskarna ska åka spårvagn till jobbet på
ESS. Märkligt, då dom ändå taxi direkt från flygplatsen. Laddningsbara bussar borde
vara den rimligaste lösningen såväl ekonomiskt som miljömässigt. Men inom
miljörörelsen blandas tro med vetande. Granska därför särskilt noga alla budskap
från professorer i miljövetenskap! Jag saknar själv kompetens inom ämnet. Men
mina argument belyser åtminstone att många problem är rent politiska eller
ekonomiska. Påståenden grundade på politik och ekonomi ska sannerligen inte omvandlas till vetenskapliga
sanningar.
Torsten
Sandström
2018-04-06
Varning för spårvägstalibaner på Clemenstorget i Lund!
