Sedan länge har dogmer av skilda slag stark kraft i vårt land. Budskapen har växlat. Och dom basuneras ut av en rad olika rörelser. I denna blogg tänker jag se på de politiska partierna. Några av dom strävar efter stärkta marknader. Andra vill forma ett samhälle utan klasser. En grupp pläderar för ett fossilfritt samhälle. Ytterligare organisationer jobbar för ett Sverige där kvinnans position sätts i fokus. Och ett gäng vill strypa invandringen till landet.
Det är mänskligt att satsa på slagord som fångar omgivningens intresse. Det är också förståeligt att symboler väljs som publiken enkelt kan gripa om. Men själva byggandet av en dogm innebär att murar reses och vallgravar grävs. Följden blir att frälsningsrörelser växer fram och att predikanter slungar slagord mot varandra. Negativa ord och symboler tar över.
Konservativa marknadsvurmare talar om rödskinn eller horder av kosacker. Vänstern utpekar motståndarna som egoister och rasister. De gröna rasar mot klimatförnekare och nedsmutsare. Feministerna målar upp fula trynen i skepnad av patriarker och kvinnoförtryckare. Och invandringsskeptikerna ser milslånga köer av islamister.
Slagorden skymmer politikens huvudmål att hålla ihop en nation och begränsa splittring. Förenklade dogmer döljer också grumliga intressen hos den egna gruppen. Bakom marknadskrafter finns starka kapitalintressen som vill undvika skatter och hindrande regler. Bakom vänstern syns ett driv efter elitstyrning, byråkratisering och ökad beskattning. De gröna drömmer om soliga sommarängar (utan nedsmutsande boskap) och höghastighetståg på betongpelare. Feministerna tänker inte dela makten med några män. Och bakom oron för islam syns en allmän rädsla för främlingar.
Den politiska dogmatikens många krafter bygger så höga och tjocka murar att en vettig styrning av landet hindras. Mängden konflikter kring olika särintressen blockerar nödvändigt kompromissande rörande huvudproblemen. Utvecklingen är ett allvarligt hot mot ett öppet samhälle där flertalet medborgares intressen och yttrandefrihet ställs i förgrunden. Därför gäller det att skrota dogmatiken, mängden av skällsord och flödet av ihåliga slagord.
Erfarenheterna av förtryck – i form av kommunism och fascism – födde efter andra världskriget en samling kring ett öppet och frihetligt samhälle. Kända namn är exv Popper, Hayek och Soros. Tanken var just att rasera auktoritära ideologier och förtryckande byråkratier. Meningen var att bygga en liberalism utan ett massivt tyngande nät av ovanförskap och detaljlagstiftning (av det slag vi möter hos de liberala partierna i vårt land).
Jag anser det nödvändigt att försöka blåsa liv i en ny och modern öppenhet och frihetlighet. Även om mitt mål kan förefalla som en naiv dröm anser jag att dogmernas kamp nått vägs ände. Förvisso kräver det komplexa nutidssamhället omfattande regleringsinsatser. Men själva idealet att ständigt snåla med nya regelsystem är lovvärt. Därför måste en okritisk byråkratisk tillväxt hamna i skottgluggen. Och huvudambitionen måste vara att öppna upp diskussionen och slakta auktoritära mål och en mångfald heliga kor. Med öppenhet menas förstås en fri rätt att ifrågasätt och kritisera utan att stämplas som avvikare från rådande ideal. I dagens Sverige hyllas vänsterpopulismen, medan högermotsvarigheten demoniseras. Den mediala åsiktskorridorens snävhet pekar tydligt på förekomsten av en svensk intolerans.
Enligt min åsikt är just mängden av betongfasta mål och tabun det politiska samtalets värsta fiender i vårt land. Vissa frågor rörande exv invandring, jämställdhet och miljö är inte öppna för kritisk och allsidig diskussion. Det finns nämligen ständigt en officiell åsikt som inte får ifrågasättas. Och allmänt sett har det fria kompromissande med motståndaren ersatts av myndiga slagord, teatraliska utspel och fåniga symboler. Flertalet experter är ense om att det krävs en förändring av bostadspolitiken, arbetsmarknaden, försvaret samt beskattningen av villor och bostadsrätter. Men inget rejält händer, år efter år. Bara utspel och påhopp. I stället väljer politikerna ett annat fokus. Dom diskuterar skenfrågor. Dom talar om Den svenska modellen, om Sverige som humanitär stormakt, om kontrakt som förbjuder kärnvapen, om storskaligt byggande av ett fåtal nya snabbspår (när en upprustning av befintliga järnvägslinjer är smidigare och tillräckligt dyrt), om valet knytblus som verktyg för demokratisering av samhället osv.
Om inte den svenska politiken växlar spår tror jag vår nation är illa ute. Läget är dystert. Men hopp finns förstås. Just etablerade krafters påtagliga misslyckanden framstår som en bra språngbräda mot något nytt. Men det som bekymrar mest är journalistkårens väl dokumenterade vänstervridning. Omkring 70 % av landets journalister röstar på S, V och Mp (Kent Asp 2014). Dom som man främst väntar sig ska leda en öppen och kritisk debatt är alltså fast i omoderna eller (på sitt sätt) auktoritära tankebanor. En enögd politik främjas – inte öppenhet.
Torsten Sandström
2018-04-20
