Från Jökboet meddelas att en satsning på 900 miljoner kronor avses för något som kallas ”Förortslyftet”. Än en gång används en etikett som försöker dölja vad saken gäller. Fenomenet ”förort” har ju inget med något allmänt problem att göra. Många sådana svenska bostadsområden är rena idyllen.
Nej, nu är det en aspekt av en misslyckad invandring som ska förgyllas via ett åtgärdsprogram, som byråkrater ska slussa ut i det som brukar kallas ”utanförskapsområden”, en term som bättre beskriver målet för regeringens belastning av landets skattebetalare med ytterligare 900 miljoner kronor.
Större delen av pengarna gå till att ”förbättra arbetsmiljön i skolan”, som det så svenskt heter för att linda in något abstrakt och svåråtkomligt i bomull. Nästa lika mycket ska gå till ”familjehem”, sägs det, dvs en form av skyddat boende för barn med sociala problem, förmodligen kriminalitet, droger od. En rejäl slant ska också gå till ”språkutveckling i förskolan” som det heter på kanslisvenska.
Det går att på ett generellt plan förstå vad som är tanken. Spontant kanske något känns riktig, men… Typisk svensk social ingenjörskonst. Byråkrater ska anställas för att sättas i arbete för att fixa något som de antagligen inte klarar av. Okej, kanske kan något kan styras upp. Men jag är rädd för att satsningarna som vanligt kommer att synas i administration, dvs löner, kontor, planer, riktlinjer, tjänsteresor, grakatamenten och dylikt som i pytteliten mån förändrar själva problembilden: bristande integration på grund av ett fortsatt liv inom främmande kulturer i utsatta områden. Det är ju nyanländas knepiga existens där som är problemet. Förmodligen blir följden ännu ett svenskt politiskt slag i luften, innebärande fler byråkrater och högre skatter, som sagt.
Hur skulle jag vilja angripa problemet, kanske någon irriterat undrar? Först och främst borde man tala om vad saken gäller, dvs invandrings- och integrationsproblem. Kärnan är kulturskillnader och rotlöshet. En alltför stor grupp av invandare vägrar – eller saknar möjlighet – att anpassa sig till ett liv i Sverige. Familj, språk, utbildning och religion står så att säga i vägen. Följden är en ond spiral nedåt med kriminalitet och stök i skolan. Inte för alla förstås, men för tillräckligt många att en svensk kris uppstått. Även om en minoritet sysslar med våld och annan kriminalitet så växer Sveriges problem för var tusende nyanländ som inte inlemmas i arbete, språk och svensk kultur. Nu över till effektiva åtgärder.
Jökboets fyra partier har under tre års tid vägrat att fatta ett viktigt beslut med direkt effekt för ökad integration, nämligen rätt för arbetsgivare att anställa nyanlända till lägre lön än den som följer av kollektivavtalen. Då LO blanknekar finns ändå en lösning genom tvångslagstiftning om minimilöner, något som många andra nationer använder. Men för S-partiet är LO:s makt en helig ko, som förstås inte heter Maj-Gull eller Rosa, utan ”Den svenska modellen”. Med många fler i jobb kunde bidragsberoendet lindras och människor ges möjlighet att flytta till mer attraktiva bostadsområden. Om de sätts i låglönejobbet kommer de att prata svenska, försörja sig själva och som nyanställda inlemmas i svensk kultur. Detta borde kalla ”Den riktiga svenska modellen”. Men den är en dröm som stoppats av Jökens partier, som självgoda rycker i byråkratins bidragsspakar på din och min bekostnad
En annan viktig pusselbit är förstås en ny tuff kriminalpolitik. Brottsligheten måste bekämpas, inte bäddas in i bomull eller i vackra ord och förhoppningar. I klartext måste de kriminella klanernas medlemmar låsas in (häktas och sedan fängslas) så att det blir tydligt att fortsatt brottslighet inte är något attraktivt. Alltså fler platser i fängelser och på häkten! Här kunde 900 miljoner ge ett första bidrag med tydlig effekt.
Även klanernas identitets- och bidragsbrottlighet kan stoppas om regeringen tar krafttag. I förslaget talas förvisso om ”stärkt folkbokföring i utsatta områden”. Tanken tycks vara att få ett grepp om dubbla identiteter oss. Men för detta avsätts enbart småsmulor, sammanlagt 60 miljoner! Alltså är min rädsla för ord utan verkstad stor. En relativ snabb och rimlig lösning kan vara lagstiftning om personliga månatliga uttag av bidragsmedel hos Försäkringskassan för varje nyanländ samt folkbokförd svensk med utländskt medborgarskap.
Jag inser att särregler kanske ses som utmanande. Men först genom krafttag kan en allvarlig svensk nedåtgående spiral brytas. Och själva invandringen är ett särartat problemområde! Vi talar nu om personer som initialt inte är svenska medborgare och som tvingas leva på bidrag från det offentliga i ghettoliknade miljöer. Krav på personlig utkvittering av bidrag – alltså legitimering och registrering – gör det möjligt att få ett effektivt grepp om flera identitets- och bidragsproblem. Det stoppar i varje fall snabbt ministrar i Irak och Afghanistan att uppbära månatliga pengar från vårt land (något som alltså hänt)!
Sverige måste därför våga peka med hela handen. Det offentliga måste uttala vänsterns hatord nummer ett: assimilering! Om det behövs med tuffa tag! Det krävs alltså djärvt nytänkande och inte den vanliga låt-gå-politiken i förhoppning av byråkrater ska fixa eländet. Förmodligen krävs att Jökboet rivs för att få kloka politiska tankar på plats.
Torsten Sandström
