Det skrivs i tidningarna om att forskningsrön pekar på att män drabbas väsentligt mycket hårdare av coronaviruset. Dödstalen är med andra ord högre för män.
Resultaten överensstämmer i övrigt med mäns kortare livslängd allmänt sett. Och att män oftare dör i arbetsolyckor eller i trafiken. Även av skador på grund av droger. För att inte tala om dödligt våld. Alltså många dystra skillnader till männens nackdel jämfört med det motsatta könet.
Min fråga är hur detta ska tolkas i ett feministisk perspektiv. Mitt svar blir att feministernas tal om sociala könskonstruktioner måste uppfattas som politisk propaganda. Visst finns det sociala attitydskillnader mellan könen. Men den viktigaste skillnaden mellan manligt och kvinnligt ligger på ett djupare plan, där en betydande del av mansrollen skapas. Det är fråga om biologiskt nedärvda belastningar (och även fördelar) som drabbar (resp gynnar) män. Sannolikt är det den kroppsligt påfrestande rollen som jägare och krigare som efter årtusenden fortfarande tar ut sin rätt i manliga skepnader. Förvisso har de starkaste, klokaste och mest anpassningsbara männen gått vidare. Men ändå inte levt så relativt skyddade liv som kvinnor gjort med barn och hem – trots stora risker vid barnafödslar förr i tiden.
Därför anser jag feministernas skrik om manliga härskarstrategier baseras på en oförståelse av biologins betydelse för mäns och kvinnors roller. Det är nog korrekt att vissa män kan vara framfusiga, härsklystna, våldsbenägna osv. Men detta har en liknande biologisk bakgrund som de dystra fakta som syns i ett genomsnittligt kortare och mer riskfyllt liv. Jag vill förstås inte försvara manligt våld eller själviskhet. Men jag menar att feministerna löper amok då de menar att övergrepp är fråga om sociala konstruktioner, som enkelt kan förändras genom lagstiftning, skolutbildning, terapisamtal od. Lika lite som kvinnors dominerande vårdintresse och benägenhet för konsensus är ytliga beteenden som snabbt kan arbetas bort via upplysning. Det rör sig i båda fallen om djupa könsskillnader med stark biologisk eller genetisk förankring.
Trots uråldriga biologiska rötter har såväl mans- som kvinnorollerna ändå förändras under det senaste århundradet. Det är främst fråga om en viljestyrd förändring inom latenta biologiska manliga respektive kvinnliga livskretsar (alltså inte mycket av det naturliga urval som Darwin talar om). Viljan till anpassning har huvudsakligen varit nödvändig och mycket bra. I grunden har utvecklingen styrts av industrisamhällets framväxt och utvecklingen av kontrakt som olika länkar mellan nationens medborgare. Demokratin har vuxit fram på samma samhällsgrund. Så industrialismen och kapitalismen har ett viktigt finger med i spelet, något som landets statsfeminister förstås inte vill kännas vid. Könens biologi anpassar sig således mycket sakta. Inte ens med snigelfart. Men ändå lite.
Detta är skrivet som moteld till den svenska statsfeminismen. Denna baseras alltså på en betänklig teorigrund, som pekar på sociala strukturer och andra ovetenskapliga tankesystem. Framför allt en obenägenhet att fundera över män och kvinnor som biologiska varelser, som sedan årtusenden ”laddats” med genetiskt betingade livsmönster under obetydlig förändring.
Den som inte ser eller förstår detta är blind eller oemottaglig. Eller med andra ord ovillig att försöka se verkligheten. Kvinnans roll har påtagligt ändrats och fått gynnsamma drag relativs sett, vilka delvis balanseras av åldriga nedärvda mönster med rötter i barnafödande och omhändertagande av små barn.
Torsten Sandström
