Jag har tidigare bloggat om att Datainspektionen (DI) borde ges nya direktiv och få personalen nedskuren till minst hälften (i ett första steg). Orsaken till min kritik är en mångårig absurd tolkning av regleringen om dataskydd. I stället för att satsa på en förnuftig tolkning av ett begränsat antal centrala integritetsfrågor så jagar DI:s byråkrater landets myndigheter och beslutsfattare med verklighetsfrämmande förbud. Man vägrar att lyssna till vanliga människors syn på integritet och hoten mot privatlivet. Här följer ett exempel som jag nämnt i en tidigare blogg och som nu dömts av Förvaltningsrätten i Stockholm.
Skellefteå kommun använde i ett pilotprojekt ansiktsigenkänning för att registrera elevers närvaro. Projektet omfattade 22 elever under tre veckor. DI beslutade att kommunen brutit mot dataskyddsförordningen (GDPR) och tilldelade kommunen en sanktionsavgift på 200 000 kr samt en varning. Men kommunen invänder att samtycke till behandling av personuppgifter har lämnats av både eleverna och vårdnadshavarna. DI menar däremot att ojämlikhet mellan den personuppgiftsansvarige (kommunen) och den registrerade (eleven) är en faktor av avgörande betydelse för om ett samtycke ska kunna anses frivilligt.
Förvaltningsrätten gör armkrok med DI. Då skolan utgör en verksamhet som har mycket tydlig makt över eleverna – i allmänhet barn – kan samtycke, enligt DI, inte utgöra laglig grund för den behandling av personuppgifter som det överklagade beslutet omfattar. Förvaltningsrätten gör därför samma bedömning som DI och avslår kommunens överklagande.
Skolan är skyldig att kontrollera elevers närvaro. Detta tar sammanlagt avsevärd lärartid i anspråk om man ser uppgiften i ett nationellt perspektiv. Genom datorer underlättas förstås kontrollen. Om såväl elever som föräldrar godtagit kontrollen bör det enligt min mening vara fritt fram.
Men inte i storebrors Absurdistan! Här slår både DI och Förvaltningsrätten in en kil mellan skola (kommun) å ena sidan och föräldrar och barn å den andra. Alltså ännu en systemfientlig (och kontraproduktiv) insats av två statliga myndigheter. Barnens samtycke anser storebror således inte vara bindande – eleven anses beroende av skolan makt. Men skolplikt gäller ju för fasen! Jag anar att domstolens dom i grunden baseras på barnens så kallade rätt, enligt den lagstiftning som nyss gjort Barnkonventionen till gällande rätt. Domen visar alltså på konventionens befarade negativa funktion i svensk lagstiftning. Tolkningen av barns rätt är nämligen som att spela dragspel. Hej och hå!
Dyrbar lärartid måste alltså offras på personlig kontroll på grund av att barn påstås vara tvingade att ge sitt samtycke till datoriserad kontroll. Som om tvånget blivit mindre vid personlig kontroll genom en lärare! Trots skolplikt måste alltså varje år miljontals kronor slängas bort på personlig kontroll bara för att jurister inte vågar tänka förnuftigt. DI:s och domstolens egendomliga principer undergräver skolans försök att använda lärartiden till kunskapssamhällets och elevernas bästa. Någon invänder kanske att Absurdistan inte lägre är ett kunskapssamhälle. Jag är beredd att hålla med.
Min förhoppning är ändå att Skellefteå kommun överklagar.
Torsten Sandström
