Som alla dikotomier (tvådelningar) är även den mellan nationella och globala politiska rörelser problematisk. Jag är själv mer globalist än nationell. Men globalisternas ortodoxi bekymrar mig också. I än högre grad är jag oroad över de nationella krafternas tankar och tonläge, där en ganska stor grupp ser ned på främlingar allmänt sett och är benägna att snabbt säga att ”invandrare ska kastas ut ur Sverige”. Den typen av debattstil förskräcker. Den manar fram bilder av mörka krafter från 1930-talets Europa.
I denna blogg ska jag kort försöka bena ut för- och nackdelar med de två politiska huvudkrafter som idag står mot varandra i världen. Låt mig börja med nationalismen, dvs ett samlande tankesystem om tankar till stöd för tradition, auktoritet och nationalism. Häromveckan bloggade jag om assimilering av nyanlända. Kontentan av mitt resonemang var att de nyanländas anpassning till svenskt språk och kultur var av största vikt, dels för att invandrarna själva snabbt ska integreras, dels för att den svenska nationen ska få minskade problem och kostnader med processen att inlemma flyende i vårt land. Jag påstår att den som inte vill assimileras – men ändå vill uppbära frikostigt svenskt offentligt stöd – faktiskt måste lämna landet snarast möjligt.
I övrigt har jag inte särskilt mycket till övers för svensk nationalism, frånsett förstås traditionella kulturvärden i stil med svensk mat, högtider, litteratur, konst, musik, idrottslig chauvinism od. Vad gäller tradition är jag som republikan mot en svensk monarki (och rojalistiskt fjäskande). All religion ser jag som utstuderat spelande på människans rädslor och politikernas flitiga tal om Sverige som ett föredöme för världen är bara komiskt, varom mer i kommande blogg. Sak samma med folkdräkter, ”Du gamla du fria” och liknade ceremoniel från Sveriges bondeförflutna. Vad gäller auktoritetstro tycker jag att var och en får välja fritt vem man på ett kulturellt och ideologiskt plan vill lita på. Men i samhället krävs ordning och så även i skolan, där eleverna måste ta till sig vedertagna kunskaper. Ett nationellt värde vill jag särskilt framhäva: den svenska demokratin och vårt nationella oberoende.
Så över till globalismen. Den är som framgått enklare att gilla. Under samlingsbegreppet brukar man nämligen nämna fenomen som miljökamp, alternativa värderingar och vänsterliberalism. Vår värld av idag är ett nät av kontakter globen runt. Detta skapar omfattande möjligheter för handel, informationsutbyte, migration och annat som i ordnade former brukar innebära utveckling ekonomiskt, socialt och kulturellt. Men den geografiska öppenheten medför också problem vad gäller miljöförstöring, massflykt, ekonomisk utsugning mm. Man kan därför säga att globalismen bejakar den öppna världen, samtidigt som den försöker angripa risker och skadeverkningar. Om globalismen beskrivs på detta kortfattade vis är jag med i rörelsen. Den blir i så fall ett balanserat frihetsbudskap.
Men i den praktiska utformningen av sin politik ställs globalisterna inför mäktiga hinder, svårigheter och inte minst naiva lockelser. Då rörelsen världen runt har flera olika nationella grupperingar väljer jag nu att tala om fem svenska partier: v, s, mp, l och c (vilka också har delvis olika inriktning). Ett stort problem till följd av den globala målsättningen är att gigantiska belopp av skattebetalarnas pengar satsats på gränsöverskridande projekt med stor risk. Jag tänker inte bara på stora pengar för integration, utan också omfattande belopp till EU, FN samt internationell samverkan och bistånd. Integrationen av invandrare kostar minst 40 miljarder per år. Pengarna till EU, SIDA, FN mfl uppgår totalt till omkring mer än 60 miljarder per år (och EU vill se en svensk höjning med 15 miljarder, från 24 till 39 miljarder, pga Brexit).
Rörande EU vill jag säga följande. Mina tidigare bloggar visar att jag verkligen stöder EU som frihandelsprojekt, men att en tilltagande överstatlighet via direkt verkande lagstiftning (EU-förordningar) är oroande. Vidare är EU-parlamentet en låtsasriksdag, utan egentlig egen direkt makt. Även EU-administrationen är en byråkratisk hydra. Dessutom har EU har stora besvär med korruption på skilda nivåer. Och kanske viktigast är att EU:s alltför snabba utbyggnad har medfört att stater utan tillräcklig demokratisk tradition blivit medlemmar, såsom exv Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Organisationen håller just nu på att slitas i delar pga Bexit och splittring rörande invandringspolitiken. Men global-partierna i Sveriges riksdag hoppas att allt ska ordna sig. L-partiet förespråkar till och med en svensk anslutning till Euron. Jag menar att det rör sig om en symbolpolitik, som kostar skattebetalarna skjortan. Det rör sig mer om drömmar än kritisk realism.
Något liknande kan sägas om de jättebelopp som skattebetalarna avstår till SIDA, FN mfl organisationer för internationella samverkan. I en tidigare blogg har jag kritiserat tanken om ett mål på 1 % av BNI för Sveriges u-landsbistånd. Varför inte omkring 0,4 % såsom i Frankrike och Tyskland? Den svenska lösningen ger en orealistisk bild av Svea som bäst i klassen. Då SIDA knappast hinner administrera ett 36 miljardersbistånd årligen måste pengarna till stor del vräkas iväg. Att många pengar slösas bort, håller diktatorer vid makten eller bidrar till korruption gör inte heller så mycket, tycks det. Ty det hela rör sig om en stor svensk global dröm!
Summan enbart av de utgiftsposter jag hittills nämnt är 115 miljarder. Beloppet ska jämföras med Sveriges statsbudget på omkring 940 miljarder. Och betydligt mer kostnadseffektiva lösningar finns. Detta med tanke på det svenska försvarets behov och dess betydelse för nationens oberoende och den svenska demokratins livskraft. Att skattebetalarna tvingas betala globalisternas vidlyftiga slå-sig-för-bröstet-projekt är enligt min mening otillständigt. Det verkar som miljarderna är fickpengar för svenska politiker. Vilka belopp s-regeringen betalat bara för att Margot Wallström ska föra feministisk utrikespolitik i FN:s säkerhetsråd har ännu inte fastställts. S-regeringen vågar nämligen inte före valet 2018 visa kostnadsrapporten…
Jag närmar mig nu min huvudinvändning mot de globala partierna. Dom talar om för medborgarna hur det ska vara, i stället för att tvärtom noga lyssna på väljarna och göra som dom säger. Man kan därför säga att en del av det demokratiska Sverige ställs på huvudet (märk kursiveringen). Dom vänsterliberala försöker inte se vad som efterfrågas i breda folklager. Ty dom vet bäst. Och driver därför ett antal udda projekt utan påtaglig förankring hos väljarkåren. Jag vill bara påminna om att c-partiets idéprogram för några år sedan förespråkat månggifte! Något förenklat kan man säga att globalisterna företräder en extrem minoritetspolitik. Det räcker inte med jämställdhet, nu krävs feminism. Det räcker inte med ett klokt värnande om miljön, nu krävs storskaliga klimatsatsningar utan besinning (mp som redan satsat en miljard på elcyklar, gick häromdagen ut med en ospecificerad klimatsatsning på 50 miljarder!). Det rör sig alltså om en slagordpolitik full av drömmar, om än flera med sympatiska syften.
Alltså en ny typ av frälsningsrörelse. Och liksom alla tiders predikanter vet dom vänsterliberala bäst och gör det enkelt för sig. Det kan man förvisso också säga att dom fanatiska nationalisterna gör, som med en axelryckning säger att ”invandrarna ska åka hem”. Det exceptionella – eller ytterlighetsvalet – är nämligen den typiska lösningen för personer som inte tänker öppet och pragmatiskt, utan redan från början valt sida. Jag vet själv hur jag agerade under min vänsterpolitiska ungdom! I mitt bloggande försöker jag därför resonera för och mot. Jag tjatar om det öppna samtalet. Säkert kan jag anklagas för en tendens att vilja veta bäst. Men jag har sedan länge valt att inte köpa ett enda kampperspektiv på skalor med motstående ytterlighetslösningar. Därför blir valet av ”Moderaterna” en rimlig lösning för mig på söndag den 9/9 2018. Det är värt att begrunda att ”måttlighet” kan ses som anti-PK.
Torsten Sandström
2018-09-07
