Under femtios års tid har jag varit verksam vid Lunds universitet. Det är en ynnest att tillåtas jobba – och få lön – för det som man verkligen är intresserad av. Och att möta några generationer av klipska ungdomar. Även rader av kollegor som vet vad de talar och skriver om.
Men akademin är också mötesplatsen för en och annan ordvrängande själ, som faktiskt sysslar med mörkläggning. Jag menar inte att dimmor sprids avsiktligt. Men tänker på personer, som med gott uppsåt, ofta förgäves, söker efter vishetens bägare. I allmänhet sker det via teorier av mer eller mindre filosofiskt slag. På många vis är detta sökande naturligt. Det är forskningens uppgift. Men med svaga teorier är risken stor att forskningsresultaten blir därefter.
Jag skriver detta med anledning av en svärm studier som gemensamt kanske kan sägas baseras på ”normkritik”. Alltså tankar som vuxit i styrka under de senaste decennierna. Om min ungdoms marxism, kring 1960-talet, skapade åtskilliga stickspår, så var ändå anknytningen till handfasta politiska samhällskrafter uppenbar. De nya kritiska teoribildningarna är däremot långt mer lösa i kanten. Och dessutom laddade med politik som tar sikte på individens svårutgrundliga identitet.
Nu gäller det teorier rörande genus, sexualitet, ras, invandrarbakgrund, funktionshandikapp och liknande. Det vill säga teser om individen och hennes relationer. Till saken hör att det finns en mångfald forskare med med olika åsikter om sina egna och andras relationsproblem. Detta medför att den som väljer någon aktuell ”kritisk teori” kan nå forskningsresultat som i huvudsak vilar på de politiska värderingar som vetenskapsidkaren själv har. All komplex tolkning av verkligheten sätter självklart egot i spel. Och vips råkar hårda vetenskapliga bevis i farosonen.
Läsaren ropar vid det här laget på exempel, tror jag. Här ett vardags exempel från SVT1 Rapport häromdagen. Faisal Muse, en färgad man från Rinkeby – som uppenbarligen tagit del av några forskares idéer – försöker förklara det tragiska utfallet av coronasjukdom i hans förort. Hans korta svar blir ”en rasistisk diskurs”. Meningen är uppenbarligen att färgade medborgare diskriminerats på grund av samhällets passivitet vid hanteringen av covid-19. OK, att det offentliga agerat försumligt vad gäller information. Men det har väl ändå inte varit syftet! Och dessutom bär ändå enskilda boende ett visst ansvar, varför stämpeln rasism blir en grov överdrift.
Häromdagen bloggade jag om två rättssociologer, som menar att den svenska polisens verksamhet måste bantas för att poliser agerar rasistisk i förorten. Deras bevis för rasism visade sig vara svepande misstankar pga att poliser knackat dörr i Malmös invandrartäta förorter på jakt efter våldsbrottslingar. Min undran är om de spanande poliserna borde ha knackat på hos boende i välmående villaområden. Mina exempel från Rinkeby och Malmö visar att sagesmännen tolkat två tämligen neutrala skeenden i samhället som rasism. I själva verket finns det flera motsatta tolkningar som är minst lika rimliga. Alltså kan man säga att aktörernas tolkningar är politiskt betingade. De ”vill” se den rasism – som de tolkat fram – och inget annat.
Ett tredje exempel är de många feministiska analyser av kvinnors roller – och alltså av männens övergrepp – som vid landets högskolor vanligtvis går under den neutrala benämningen ”normkritk”. Alltså inte vilken kritik som helst, utan av mäns agerande mot kvinnor och medföljande påstådda förtryck.
Ett gemensamt drag i den nämnda typen av akademiska studier är en försåtlig (riggad) begrepps bildning. Det rör sig inte om generella eller öppna studier, utan om en problemlösning som endast ger ett av forskaren önskat resultat. Kärnan är en överdrivet abstrakt, svårgenomtränglig och alltså försåtlig begreppsbildning. Att tala om ”rasifiering”, ”dekonstruktion” eller ”intersektionella studier” kan för lekmannen förefalla vetenskapligt. Men det är i huvudsak kejsarens nya teorier om påstådd diskriminering.
Vi står alltså inför ”forskning” som syftar till att visa att en typ av individer diskrimineras av andra. Detta påminner om marxismens förutbestämda svar med hänvisning till klass. De nya teorierna medför att vita manliga individers problem blir vetenskapligt ointressanta. Dessutom utelämnas icke-diskriminerande förklaringar hos det agerande subjektet. Borta är också den kränktes egen tänkbara medverkan. Alla skeenden är sociala och inlärda. Och de felande måste pekas ut så att de kan lära om. De utsatta har nämligen alltid rätt.
Man kan säga att de nya teorierna bygger på en fri politisk tolkning från forskarens sida. Det är hans eller hennes individuella rätt, tycks normkritikerna mena. Men i själva verket blir resultatet en parodi på forskning. En dos begreppstrolleri och en dos vinklad tolkning.
Väl känd i forskarkretsar är S-ministern Mona Sahlins favorisering av Masoud Kamali som utredare av integrationsfrågor. Resultatet blev en statlig utredning med den rasistiska soppa som nyss nämnts. En lång rad forskare kritiserade hans resultat. Sahlin svarade i sin tur att protesterna gav uttryck för ”rasistiska undertoner”.
Det är alltså hög tid att Sverige får en ny forskningspolitik fri från statlig tankestyrning. En första förutsättning är tillsättning av en minister som vet vad högre utbildning innebär. Alltså någon annan än dagens Matilda Ernkrans, som enbart läst enstaka kurser, vid det som heter Örebros universitet (av elaka tungor kallat Göran Perssonuniversitet). Att Ernkrans inte avlagt något examen måste sägas bevisa normkritikens riktighet. Prov och kvalitetskrav anses nämligen av S-eliten som något auktoritärt. Inom hennes akademi räcker det med kritiska teorier och vänsterpolitik.
Torsten Sandström
2010-07-23
