I Kiruna häromdagen har tre afganska flyktingar från samma familj samordnat ett mord på en landsman som sökt skydd i en buss. Det lär röra sig om en hämnd. Den dödade hade en kärleksrelation med en kvinna i den afganska familjen.
Det riktigt allvarliga är att händelsen i politiskt korrekta svenska medier inte tillåts att beskrivas som jag nyss gjort. Det är nämligen tabu att tala om brottslingars etniska bakgrund eller om klanuppgörelser. Därför rapporterar medierna endast haltande fakta, dvs fullständigt oförståeliga uppgifter om bråk på en buss i Kiruna med dödlig utgång. Händelsen anonymiseras alltså avsiktligt. Att tala om invandrarbrottslighet är nämligen tabu. Det har Sveriges statsminister gjort fullständigt klart.
Det intressanta är att många svenskar ändå ser igenom falskskyltningen och tänker ”det måste väl vara flyktingbrottslighet”. I kirunafallet visar sig detta detta vara helt rätt. Men annars ibland fel, enbart för att folket vant sig vid att svenska medier mörkar verkligheten. Därför tolkas ett skeende efter vad som förefaller vara mest sannolikt. Något som i sig förstärker fördomar.
Enligt min mening kan sanningen aldrig vara tabu, frånsett uppgifter som avslöjar en persons namn (identitet) utan rimlig anledning. Döljandet av verkligheten slår tillbaka på mediernas demagoger. Ty inte kan allmänheten lita på medier som inte vågar talar sanning.
Därför är PK-ismen en samhällsfiende.
