I TV1:s Uppdrag Granskning häromkvällen berättade oroade samer om hur skador på deras renar ökat dramatiskt på grund av tillväxten av stammen djärv, björn, lo och varg. I samma program krävde Svenska rovdjursföreningen (med kontor i Stockholm) att dessa djur måste ges ett starkare skydd för att inte utrotas. Vidare vred sig intervjuade företrädare för åtminstone två statliga myndigheter som maskar. En norrländsk länsstyrelse ville se en ökad avskjutning för att på så vis minska utbetalningarna till samernaav statliga ersättningar för skador på grund av rovdjur. Naturvårdsverket däremot, som betalar årligt stöd till Svenska rovdjursföreningen, lutade åt att stammen av dessa vilda bestar måste skyddas. I programmet framträdde en lång rad statsanställda konsulenter av skilda slag. Det framgick tydligt att dessa personer – då de inte vände papper på kontoret – var på tjänsteresor i vildmarken. Ibland med helikopter.
Statens kostnader för samspelet mellan vilda djur och samer är betydande. Vidare är det uppenbart att en rundgång sker av svenska folkets skattepengar. Stora summor lämnar statens kassa för att hålla igång en flertusenårig rennäring (och djurhållning i svenska skogsbygder), samtidigt som en flock av bevarande urbana miljörörelser med delvis olika inriktning göds med årliga skattebidrag. Frånsett dessa utgifter – och de mycket högre kostnaderna för byråkrater på Naturvårdsverket och landet många länsstyrelser – avser de större penningbeloppen bidrag i 50-miljonsklassen till samerna för döda renar som de vilda djuren förorsakar.
Den som tänker efter inser att staten eller skattebetalarna mjölkas från flera håll. En rad ideella föreningar vill få sina självpåfunna krav finansierade av det offentliga. Ganska många biologiintresserade vill få statlig anställning för att utveckla sin kompetens. Och så förstås samerna, som i egenskap av ursprungsbefolkning ser sin näring förfalla och begär kompensation från staten för detta. Vid sidan av denna strid mellan urbana och lokala intressen sitter alltså skattebetalarna. Vad svenska folket tycker om hanteringen vet ingen. Men jag tror att många människor, såväl från landsbygd som i städer, undrar varför de måste betala för ett problem, som nog kan lösas av sina inneboende krafter. Alltså. Varför inte låta alla miljökramare själva finansiera de egna rörelsernas ideal? Likaså kan statsbidrag till samernas kultur och näring slopas (omkring 100 miljoner). Men ge samer och jägare rätt att skjuta av stammen vilddjur till en betydligt lägre nivå. På så vis kan den största utgiften – löner till statsanställda byråkrater – bantas med mångmiljonbelopp för det som tjänstemännen kallar ”viltvård”. Och i slutändan kan statens ersättningar för rovdjurens skador på renar också kapas. Jag gissar (statistik saknas) att svenska folket kan slippa betala cirka 500 miljoner kronor årligen på dessa tämligen enkla rockader.
Den som orkat läsa så här långt säger kanske: men ditt exempel genererar ändå småpengar i en statsbudget som är runt 2000 gånger större än det belopp som nyss nämns. Invändningen är korrekt. Men min kritik rör själva effekten av att folk måste betala skatt i onödan för politiska drömmar. Poängen är att om man tänker efter finns det flera offentliga politikområden där du och jag ganska snabbt ser vad storskaliga politiska visioner kostar en skattetyngd befolkning.
Stor potential till besparingar finns inom kommuner och landsting. Enligt min mening är landstingen minst kostnadseffektiva. Här förefaller bristerna i en politiskt styrd byråkrati tydligast. Exemplet St Görans sjukhus (ägt av Capio AB) visar att svensk vård i offentlig regi är dyr, byråkratstinn och mindre effektiv än privat.Landstingen klarar inte det mest basala, såsom att förmå en kår av läkare att ha lika många patientkontakter per dag som genomsnittet av läkare inom EU. Byråkraterna tynger läkarkåren med pappersarbete och detaljreglering. Också nästan varje anställd inom den primärkommunala sektorn ser hur pengar används på uppgifter som inte är nödvändiga för grundläggande service. Tydligast är detta rörande verksamheter inom miljö, fritid och kultur. Men det syns också i en kravlös personalpolitik, som verkar mer styrd av fackliga intressen än av målet att skapa maximal samhällsnytta per skattekrona.
Även statens budget är kraftigt överdimensionerad. Att den nuvarande integrationspolitiken är ett självförvållat svenskt problem är klart (om man jämför med Danmark). Kostnaderna är skyhöga hos oss, förmodligen avsevärt mer än de 40 miljarder kronor per år som Joakim Ruist pekar på i en ESO- rapport. En mer strikt invandringspolitik öppnar alltså dörren för mycket stora besparingar. Lika ihålig är den svenska biståndspolitiken, som årligen kostar drygt 40 miljarder per år och enkelt kan halveras för att ändå matcha en tysk och fransk nivå (mätt i andel av BNI). Att också Arbetsförmedlingen kan bantas med många miljarder per år står klart i och med att myndighetens egen personal (alltså frånsett annonshemsidan) endast förmedlar cirka 1,4 procent av alla nya svenska jobb – omkring ett jobb per anställd och månad. Problemtyngd är också den statliga utredning som nyligen önskade att storkommuner ska betala ökade bidrag till små- och glesbygdskommuner. Alltså ytterligare rundgång. Om staten vill ge stöd till fattiga kommuner bör kostnaden i framtiden kunna täckas med medel som SIDA hanterar. Svenska skattebetalarnas egna behov måste prioriteras.
Och tänk på vad schabblet med den så kallade gymnasielagen kostar. Nu ska 9 000 ungdomar, som redan fått sina asylansökningar avslagna i flera juridiska instanser, tillåtas bo kvar på bidrag! S-regeringen, som inte är något sanningsvittne i dessa sammanhang, talar om flera miljarder kronor för statens del under några kommande år.
Den politiker som påstår att skatterna måste höjas här i landet far alltså med grov osanning. Skatterna kan nämligen sänkas, samtidigt som det finns utrymme för en omprioritering med sikte på eftersatta behov inom välfärden. Det är nämligen hög tid att politikerna börjar hushålla! Satsningen på en storskalig och samtidigt slapp politik har skapat en ineffektiv offentlig apparat, helt enkelt. Planekonomier dras med liknande problem. Så fram med rödpennan! Eller hellre en machete. Det är nämligen mycket som måste kapas. Med exempelvis bara några hugg kan landstingen läggas ned – varefter vården bekostas av skattebetalarna via staten – medan själva driften sker i privat regi. Förvisso krävs en rad regeländringar, jobbig upphandling mm. Mentala om vinn-vinn för det svenska folk som ”under skatter dignar ner”!
Torsten Sandström
2018-10-14
Publiceras i samverkan med Det goda samhället, http://www.detgodasamhallet.com/
