På 1860-talet var Sverige fortfarande ett jordbrukarsamhälle. Majoriteten människor sysselsattes alltså med odling och boskapsskötsel. Vid årtiondets början var fortfarande ståndsriksdagen verksam – 1866 skedde övergången till en representativ demokrati.
Samma år invigdes den nya byggnad som idag hyser Nationalmuseum. Några år tidigare visade det sig att uppförandet av den byggnad som beställts blivit kraftigt fördyrad. Ståndsriksdagen beviljade nya medel. Trots att bondeståndet röstat emot och menat att ett halvfärdigt palats på Blasieholmen vore ett bra monument – en stenhög som minner om hur det går om man slösar med folkets pengar.
Mer än hundrafemtio år senare – och trots en femårig stängning för en ombyggnation i miljardklassen – kan man kanske tycka att satsningen varit lyckad. Jag tvekar. En annan plats för de gamla samlingarna hade säkert kunnat hittas till ett lägre pris. Men själva muséets byggnad är nu inte min poäng (böndernas ironiska ruin hade antagligen förvunnit tämligen snabbt). Saken gäller den publika protesten mot hanteringen av folkets skattemedel. Representanter för majoriteten av svenska folket slog näven i bordet. Vad gör majoriteten politiker i nutidens svenska riksdag? Dom höjer skatterna år efter år. Och en hukande svensk väljarkår ger riksdagens ledamöter förnyat förtroende.
Någon invänder kanske att en palatsbyggnad var väl peanuts på 1860-talet. Inte alls. Några miljoner kronor var då en rejäl summa, som skulle pumpas ur en fattig befolkning. Nu är en miljardkostnad blott en dryg promille av statens årsbudget. Men idag bränner politikerna i riksdagen på löpnade band av utgiftsprojekt i den klass som 1860-talets bönder protesterade mot. Och idag är det bara spillror av landets medborgare – och Skattebetalarnas förening – som höjer sin röst i protest. Men nästan alla grymtar. Jag är bergsäker på att 200 miljarder (dvs 20% av c:a 1000 i statens budget) skulle kunna sparas och skatten alltså kunna sänkas. Om viljan fanns. Och ytterligare 100 miljarder i den statsbudget som bli kvar borde kunna omdestineras till reella välfärdssatsningar av vettigt slag inom vård, skola och försvar. Alltså om viljan fanns.
Tyvärr saknar nutidens riksdagsmajoriteter respekt för folkets pengar. Men så jobbar inte heller dagens ledamöter till vardags med jord och kreatur som det tidiga 1860-talets bonderepresentanter gjorde. Vidare är arvodet för en riksdagsledamot idag 65.000 kronor i månaden (frånsett bi-inkomster). Och arvodet har under flera årtionden stegrats kraftigt jämfört med den löneutveckling som en adjunkt på gymnasiet haft.
Liksom för mer än 150 år sedan bryr sig inte de styrande om vad de arbetande anser om beskattningen i landet.
Torsten Sandström
2018-10-16
