I min jämställda värld är lika lön för lika arbete en moralisk och ekonomisk naturlag. En man och en kvinna som jobbar vid löpande bandet, eller annars utför samma beting, ska ha samma betalning per insats eller timma. Exakt lika prestationer, fysisk eller kvalitetsmässigt, måste belönas på precis samma vis.
Nu säger företrädare för Sveriges damers fotbollslandslag att dom ska ha samma arvoden från fotbollförbundet som herrarnas team. Nationens feminister går i spinn och bekräftar detta krav. Vad tycker du? Tänk efter!
Spontant tror jag många instämmer. Men den som funderar något undrar om man och kvinna utför exakt samma prestation med bollen, mätt i tid eller kvalitet? Flera läsare säger javisst. Jag svarar att såväl män som kvinnor spelar matcher på 90 minuter, något som så långt talar för att feministerna har rätt mätt i relativ fysisk ansträngning. Men om man ser på kvaliteten blir utfallet ett annat. Ifall det svenska herr- och damlandslaget mötts på fotbollsplanen under 90 minuter är jag tämligen säker på att de förra vunnit med många mål (ganska stor målskillnad hade det nog också blivit om junior- eller till och med ungdomsherrarna mött det seniora damlandslaget). Okej, att alla 22 spelare på gräset gjort sitt allra bästa. Men mätt med traditionella regler för prestationer har ändå fotbollskillarna spelat bättre och gjort flest mål.
Hur kan jag påstå detta? Som numera (gravt) åldrad manlig, och före detta aktiv, fotbollsspelare ser jag emellanåt matcher på teve mellan två damlag. Ibland syns spelet skönt. Men liret löper påtagligt långsammare för damerna än hos männen. Passningarna är ganska ofta mer tafatta. Skotten på mål är märkbart lösare och mindre precisa. Och framför allt är de kvinnliga målvakternas agerande ofta mer fumligt än deras manliga kollegors insatser.
Om mina iakttagelser är korrekta, vilket jag bestämt tror, kvarstår frågan om damer och herrar ska ha lika stora ekonomiska vederlag. För ackordsjobb vid ett löpande band eller på ett bygge hade svaret blivit nej. Olika prestationer belönas nämligen olika i arbetslivet. Där struntar man i skillnader mellan könen vad gäller styrka och uthållighet. Ska inte samma sak gälla på fotbollsplanen?
Att Nilla Fischer på fotbollsgalan talar för jämställdhet – främst pengamässigt som jag uppfattar det – blir därför en plädering för ett handikappsystem. Tjejernas prestationer på planen ska uppgraderas jämfört med männens främst beroendepå mindre kroppsstyrka, men även pga en mer generell mindre vana/träning i att utöva sporten ifråga i konkurrens med personer av annat kön. Men handikappsystem är knappast något som feminister talar öppet om i andra sammanhang, frånsett förstås olika krav på kvotering. Och skillnaderna mellan män och kvinnor på fotbollsplanen är i huvudsak biologiskt betingade, förvisso med inslag av en betydligt större social spelaktivitet hos män i olika åldrar.
En sak är att kvinnorna ska ges en honnör de insatser man visar på gräset. En annan sak är om tjejerna ska ha lika betalt för sina tydligt lägre prestationer på fotbollsplanen än männens? I en alltmer professionell idrottsvärld menar jag att arbetsmarknadens belöningssystem – baserat på värdet av konkret prestation – även ska gälla för damer som spelar fotboll.
Nilla Fischer argumenterar i praktiken (men tyst) för ett kvoterings- eller handikappsystem. Detta har förstås en feminist svårt att erkänna. Det förstår jag. Men så är det faktiskt.
Torsten Sandström
