I åratal har vi från S-partiet hört talas om behovet av ”det starka samhället”. Tillsammans med ” den svenska modellen” har begreppen blivit slitna mantran. Jag menar att det är verbala reliker från det tidiga 1900-talets samhälle. Alltså hyllningar till den stat stat som avsågs planera nationens ekonomi och folkets behov. Alla vet hur det gick med den sovjetiska drömmen. Ändå har S-partiets makt över politiken medfört att den starka staten fortsatt att vara honnörsord i många munnar. Till och med Fredrik Reinfeld har – häpnadsväckande nog – önskat att M-partiet skulle bli ”statsbärande”
I tider av politisk kris och oprövade virus faller plötsligt betongstaten in spe samman. Kvar står förvirrade ministrar och politiker som lovat för mycket. Personer som inte kan leva upp till sina löften. Den starka staten förvandlas till ett hån. Utvecklingen är inte så svår att förutse. Storstilade – men ogrundade – löften riskerar att falla platt till marken.
Enligt min mening ska nämligen ett samhälle inte gjutas i betong. Här delar jag dåtidens liberalers kritik av staten (nutidens liberaler kramar som bekant S-partiet). En bra stat vilar på folkets armar. Det är ett lyssnande och självkritiskt samhälle. En organisation som styrs av kunniga människor, som dessutom är beredda att efter en tid överlämna makten till andra. Just ordet ”lyssnande” är centralt. Enligt demokratins spelregler ska de styrande förverkliga folkets drömmar. Politikerna ska inte främst trumpetare ut sina egna åsikter och förhärliga dem. Historien visar åtskilliga katastrofer som skapats av makthungriga ledare med välsmort munläder.
Jag tror därför att nutidens svenska politiker har bundit ris till sina ryggar genom det storvulna talet om den starka staten. Det är inte stora ord skattebetalarna önskar, utan valuta för sina skattepengar. Innebörden är ledare som noga hushållar med andras pengar. I detta perspektiv riskerar styrka innebära missbruk av makt och folkligt förtroende.
Dagens Sverige står inför en rad strukturella problem med gamla rötter. Därför framstår talet om ett starkt samhälle bara som svepskäl för att de politiska ledarna ska sitta kvar vid makten. Löfvens starka stat faller samman så snart folk tröttnat på politiker som inte gör vad de lovat. Per Albin Hansson och Tage Erlander pratade mindre om den starka staten än den bestämda viljan att leverera reformer. Beslut fattades också! Sedan deras tid framstår talet om den starka staten som ett hån för dem som vill se en livaktig demokrati.
I kommande tider av politisk turbulens tror jag därför att nutidens yrkespolitiker tvingas tänka om. Ska demokratin leva måste politikerna lyssna på folket. Partierna betydelse kommer att avta. I grundlagen måste skapas säkerhetsventiler så att vanliga människor kan få sina valda representanters beslut överprövade genom folkomröstningar. Med sådana regler på plats kommer vi givetvis att få se en ny politisk vilja att fråga och lyssna från de valdas sida. Och allt snack om en stark stat kommer mest att framstå som fånigt.
Jag tror inte en politisk utveckling i den riktning jag önskar är utesluten. Men den starka statens yrkespolitiker riskerar att bli svurna fiender till projektet.
Torsten Sandström
2020-03-25
Som Voltaire sa det… ”If you want to know who controls you, look at who you are not allowed to criticize.”
Något jag förundras över är hur tankar och idéer som uttrycks på webben idag är starkt skönmålade. Allting är så positivt och falskt så det är äcklande! En gullevärld med hoppande enhörningar! Är det så verkligheten ser ut verkligen?
Jag tänker i första hand på s.k. ”sociala medier”. Var kommer begreppet ifrån egentligen? De flesta tar det för givet att betyder Facebook (ansiktsbok?!). Men det är inte medierna som är sociala, det är folket! Ordet ”medier” är bara en platshållare för ”webbplats”. Lite slappt definierat så betyder det ”folket på webben”. Men alla ting ska idag ha en etikett förståss. Folket har ju förståss alltid varit socialt av sig, naturligt vis.
Det jag vill komma till är att det finns få som säger något negativt på dessa s.k. sociala medier, och de som gör det riskerar att bli hånade och ”näthatade” (och så får SVT tillfälle att ”uppdragsgranska” fenomenet), att inte få en anställning i framtiden eller få sparken för den delen. Det är så paradoxalt! Dessa s.k. ”sociala medier”, dvs. ”det fria ordet på webben” borde idag istället heta kanske ”politiska medier”. Eftersom alla är så rädda för represalier att de inte vågar säga vad de tycker, så de säger det som andra vill höra (eller läsa) istället. Det här är inte den webben jag är uppvuxen med! Men det är förståeligt att det har blivit så här. Det blir så när det här utrymmet (ett ”talarens hörna” för det fria ordet) där bara datanördar i tonåren hängde på fritiden blir invaderat av den stora massan och instrumentaliseras i politiska och kommersiella syften.
Reklamen är ju överallt! Och vill man inte ha reklam så riskerar man att inte få tillgång till nättidningarnas förvrängda verklighetsbild, eller så får man betala för att få den ”tjänsten”. ”Nättidningar”?… tidningar på nätet? Hur hamnade man där egentligen?… var det inte bättre förr med papperstidningar? Då ”hoppade” inte annonserna i ansiktet på en i alla fall, och de förföljde inte en efter att man har kastat tidningen i papperskorgen. Den här utvecklingen är så äcklande! Och jag är inte ens gammal!
Politiska budskap lika så! Politiker skickar inte ut PM längre. Nu sitter de alla och ”twittrar” (kvittrar) på ”nätet” i realtid. Man håller politiska kampanjer på nätet och ”sociala medier” används som plattformar för att påverka och styra den stora massan.
Det här fenomenet borde studeras mer ingående. Hur har det fria ordet på webben påverkats av att webben har blivit tillgänglig för den stora massan? Det gör nog att det svänger åt båda hållen, dvs. både de med positiva (konstruktiva) och de med negativa (destruktiva) tankar och idéer får ett spelutrymme där de kan ventilera och komma på nya tankar och idéer, för det är i det här mötet som vi alla kan lära oss något av varandra. Men det fria ordet blir inte längre fritt när makthavare börjar sätta sina klor i det och börjar påverka på olika sätt. Makthavare i det här sammanhanget betyder inte enbart staten, utan också kommersiella intressenter så som teknikbolag som styr vad som ska och inte ska få kunna göras på webben. Facebook och Twitter är ju inga ISO standarder för kommunikation! Till skillnad från HTML, HTTP eller TCP/IP som drev på utvecklingen. Fram till i alla fall år 2005 så har webben varit en relativt öppen plattform för det fria ordet, det har varit nästan som ett parallelsamhälle, en nystart för mänskligheten?… men allt som är bra varar inte länge.