En hovman följer smidigt de ceremonier som dagligen utspelas. Och den som lever i en kriminell miljö reagerar inte över de tuffa tag och orättvisa beslut som emanerar från ligans ledning. Jag menar att en liknande typ av vanetänk gäller för journalisterna på Sveriges mediehus. De har valt sitt yrke för att få utrycka sig efter eget huvud. Därefter har de skolats in i mediernas miljö med radikala idéer. Så när de träder in på mediehusens redaktioner är de väl tränade i att försöka se världen från sin egen position och framför allt beskriva den enligt det värdeschema de har med sig i portföljen.
Till min bild hör att dagens medier alltmer fjärmats från fokus på hårda fakta. Fakta var en nödvändighet för flydda tiders journalister. De briljerade i att söka belägg för de ord, som de präntade ned eller läste upp i radio teve. Saknades ett antal belägg för en rapport så uteblev publiceringen helt enkelt.
Jag menar inte att faktakoll numera upphört. Men gränsen mellan händelser som kan beläggas och journalisternas egna åsikter har definitivt luckrats upp. Förmodligen beror detta ytterst på på mediernas ekonomiska situation, på grund av minskade annonsintäkter samt konkurrens från lätt tillgänglig information från internet. Resultatet har blivit en mindre faktatät rapportering och en stegvis inriktning mot en journalistik av kvälls- och veckotidningarnas typ. Alltså mer svepande och personliga berättelser. På så vis har åsiktsjournalistiken fått en fast position på dagens svenska redaktioner, oavsett inslagets art. Dörren står alltså vidöppen för reportage om skribentens personliga syn på världen och livet. Politik blandas med lättsamma tankar. Den lilla strimma som förr reserverades för egotrippade krönikor har idag vidgats till ett huvudflöde inom svenska massmedier.
Människor vanor och livsmiljö hindrar som sagt förmågan till kritisk distans. Detta gäller förstås även journalisterna på landets stora mediehus. Men vanans makt förblindar också mediekonsumenterna. Med tiden framstår det dagliga flödet av åsikter, lättuggade ord och nojsande attityder som den enda kost som är ätbar. Oförmågan till kritik förstärks av att medieutbudets kärna präglas av den nya värdeladdade lättviktigheten. För äldre tidningsläsare, den krets som jag tillhör, blir däremot upplevelsen smärtsam. Visst finns det ännu lysande undantag, dvs texter där fakta blandas med djupa analyser med dussintals belägg. Hursomhelst har den nya tidens mediekvalitet förändrats tydligt. Och färdriktningen är enkla ord och analyser som proppats fulla med högst personliga åsikter – dvs ord som inte kan beläggas med fakta.
Jag skriver detta på grund av att chefen för SVT, Hanna Stjärne, envist påstår att hon inte kan se någon vänstervridning hos det egna mediebolaget. Okej, det vore i och för sig en sensation om hon hävdade motsatsen. Som chef på ett skattefinansierat medium – kringgärdat av lagregler om opartiskhet/oberoende – tvingas hon förneka de tusentals anklagelser som riktas mot de statsfinansierade mediebolagen.
Jag vill inte försvara Stjärne, men jag tror faktisk att hon menar det hon säger. Hon ställer sig inte rakt upp och ljuger om sitt mediums politiska oberoende. Nej, förklaringen till Stjärnes agerande är i stället den vaneteori jag inlett denna text med. Liksom hovmannen varken ser eller förmår hon kritiskt granska vad som händer i hennes omgivning. Hon och flertalet av de kollegor hon dagligen umgås med befinner sig nämligen på liknande våglängd åt vänster. Det gäller också personerna i de stiftelser som äger SVT/SR och som utser bolagens chefer. Om inte gangstern i en kriminell klan tydligt kan se alternativa handlingssätt och värderingar till sin egen livsföring, hur ska man då begära att Stjärne ska förstå att många av hennes anställda dagligen åsidosätter lagens krav på en politiskt oberoende rapportering. Även Stjärne agerar dagligen under vanans makt.
Ett ytterligare skäl till hennes oförmåga är det politiska system hon befinner sig i. Jag påstår att S-partiet sedan Olof Palmes tid medvetet uppmuntrat SR/SVT:s ledningar att i rapporteringen tillgodose vänsterns politiska program. I och för sig ogillade Palme kommunister, men mottog gärna hjälp från dem för att kunna framställa S-partiets position som vänster om mitten. S-partiet har liksom världens kommunistpartier förstått behovet av indoktrinering och propaganda. Arbetarrörelsen är uppbyggd efter samma mönster. Men inte helt illa ment. Ty förklaringen påminner än en gång om min vaneteori. S-partiet har helt enkelt betraktat sina politiska värderingar som sanna, på samma vis som Stalin, Mao, Brezjnev, Ohly och de andra. Och sanningsvärdet har de alla förstås fått bekräftat av mängden journalister som villigt ställt upp för att jobba för budskapet på tidningar, radio och teve.
Sist i mitt försök till bevisföring några egna erfarenheter. Jag skrev i min ungdom en avhandling om de privata arbetsgivarnas disciplinrättskipning. ”Privatjustis mot anställda” heter boken, som är klart marxistiskt inspirerad. Min metod var i och för sig traditionell juridisk, med vanliga rättskällor i stil med lagar, rättsfall och litteratur. Men min utgångspunkt var ändå vänsterns dogmer om klassamhället, kapitalisternas makt och de anställdas plikt till kamp för sin egen välfärd. Liksom teologen i allmänhet baserar sitt skrivande på Bibeln, ansåg jag att Marx´ analys vara den rätta. Jag anpassade därför mitt skrivande efter mitt vanliga tänk. Sanningen blev alltså en fråga om tro. Och även omvänt skapade min tro en bild som jag tog för sann. Mina värderingar blev så korrekta att det var svårt att ta andra åsikter, eller kritik, på allvar.
Jag tror inte att Stjärne är marxist. Men att hon tror på vänsterns ideal är jag övertygad om. Detta är roten till hennes oförståelse. Och på allvar säger hon då förstås att hon inte kan se någon vänstervridning hos sina medarbetare på SVT. Även om vänsteråsikter yppas där i mångfald.
Torsten Sandström
2020-03-02
