Att skydda människors privata och familjära förhållanden anses viktigt i varje fritt samhälle. Alternativet är den utveckling vi läser om i exv Kallocain och Djurfarmen, dvs böcker som skrivits under 1940-talets Hitler- och Stalinterror. Men frågan är minst lika aktuell idag.
Skydd för privatlivet tar sikte på oönskad statlig insyn eller medial kontroll. Men jag anser att begreppet nu måste vidgas till vissa frivilliga avslöjanden i mediernas värld. En persons vana att lämna ut sig själv till offentligheten riskerar att eliminera en intim sfär även hos alla oss andra. Om vi släpper på spärrar rörande hemlighållande av människans innersta hotas en viktig del av vår civilisation. Allt blir vridet, vrängt och biktat i offentlighetens ljus. Det egna jaget förminskas hos avslöjaren. Personer som berörs känner sig kränkta. Individers inre liv förvandlas till en publik handelsvara. Risken är stor för elände och smuts. Inget blir längre privat och bara tillgängligt för individen ifråga.
Jag skriver detta av en särskild anledning. Den nutida känslojournalistiken, som varje dag väller fram i spalterna. Egna och andras upplevelser granskas in och ut. De hejas på och kommenteras av en skara så kallade experter (psykologer!). Men exempel på ohelgd finns även i nutidslitteraturen. Det rör sig om berättelser om författarens egna intima upplevelser och där andra personer figurerar. Ofta rör det sig om sviken kärlek. Eller om sexliv. Jag talar nu inte om brott som en person utsatts för och vill avslöja, utan om rent privata relationer som utlämnas till allmänheten.
Det som förr var privat har idag blivit en fyrfilig motorväg av personliga bekännelser i medierna. Under senare år har några svenska kvinnliga författare lämnat ut sitt känsloliv till offentligheten. Jag tänker på böcker som exv ”Nuckan”, ”Haggan” och ”Egenmäktigt förfarande”. Det går verkligen att förstå att författarna önskar reda ut sitt inre och städa där. Men att notera smutsen och slänga soporna i offentlighetens ljus är en annan sak. Särskilt om lorten rör en annan person, alldeles oavsett dennes personliga tillkortakommanden (märk än en gång att jag inte talar om brott). Texter av detta slag hör hemma i skrivbordslådan. Inte i tryck strax efter skeendet. Och inte i intervjuer i stora dagstidningar. Kanske ska de bara glömmas.
Jag inser att det är juridiskt svårt att reglera vanhelgandet. Vi hyllar ju yttrandefriheten. Men det rör sig om avarter i mediernas framfart, där viss reglering redan finns. Min reaktion är i huvudsak moralisk. Det rör berättelser som det inte bör vara god sed att publicera. Inte bara till skydd för den person som pekas ut och blir kränkt. Utan även för att många av oss andra anser att det finns ett värde i att på ett övergripande plan helga privatlivets innersta.
Torsten Sandström
2019-02-10
