Vanligtvis brukar jag inte ha fokus på videoklipp. Men denna intervju med Stefan Löfven fångade mitt intresse genom orden ”syfte att stänga ute SD”. Lyssna gärna på denna länk från SVT (2 minuter bara)! https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lofven-forsvarar-uppgorelsens-syfte-att-stanga-sd-ute
Löfvens förklaring till Jöken (dvs januariöverenskommelsen) innehåller två sammanflätade argument:
1. SD-partiet har ett fascistiskt förflutet och driver en djupt konservativ politik
2. SD-partiet respekterar inte pressfriheten och gör grova angrepp på sina motståndare.
Nu är det inte sanningshalten i dessa påståenden som är avgörande. Men även om jag inte är anhängare av SD menar jag att båda argumentens trovärdighet kan sättas ifråga. Varför, nu kortfattat? Även partnern i Jöken, C-partiet, har ett problematiskt förflutet med mörka krafter under 1930-talet. Inte bara från SD hörs kritik mot medierna och hårda ord mot andra partiers politiker. Möjligtvis är SD, såvitt jag kan bedöma, bara någon grad mer aggressiv än andra partier, exv V-partiet.
Men nu är jag som sagt inte ute efter Löfvens trovärdighet. Det är hans agerande och innehållet i den andra punkten som griper tag om mig som flitig gisslare av DN, SvD och SR/SVT samt landets politiska eliter. Löfven framför – bakom angreppet mot SD – ett budskap som är mycket oroande. Utan att ange tydliga exempel tycks han mena att hård medial kritik innebär ett angrepp på samhället som sådant. Likaså tycks han (utan precision) anse att tuff kritik av ledande politiker är något problematiskt i sig. Outtalat säger han att hård kritik mot media och politiska motståndare är något odemokratiskt. I vart fall ett hot mot Sverige. Ett hot som han anser Jöken ska eliminera. Enbart han och hans partner i gökboet agerar som sanna demokrater.
Löfvens två argument framstår som ett fundament för de 70 punkter som räknas upp i Jöken. Ett i sanning magert fundament. Jag tror att Löfven i huvudsak menar det han säger i de två punkterna. Men han slirar ändå med sanningen. Ett helt sant svar är att SD är ett hot mot S-partiets maktställning i svensk politik. Om SD ges en ställning som samtalspartner – i likhet med V-partiets under senare årtionden – då upphör S-partiets möjlighet att bilda regering för överskådlig framtid. I så fall hade vi idag haft en borgerlig regering och inte Löfvens ministär.
Lövfens taktik är densamma som 1800-talets svenska prästers angrepp på människor som började ifrågasätta det kristna budskap som predikades i statens kyrkor. Opposition mot budskapet i statskyrkans handböcker eller ord från predikstolen ansågs som ett helgerån. Den som vågade kritisera prästen ord eller livsföring riskerade straff. Motstånd, gyckel, trots mm – och likande reaktioner som varit helt naturliga i andra sammanhang – blev på kyrkans territorium tecken på otro och djävulens verk. Kyrkans agerandet var logiskt, baserat på uppfattningen att enbart prästerna kände till den rätta vägen. Bara de utvalda förstod att skilja mellan ont och gott. Men kyrkans försvarsreaktion måste ändå uppfattas som en makthandling. Ett försvar för den egna positionen.
I sin andra punkt gör Löfven en liknande manöver. Ifrågasättande av det stora mediahusens budskap framställs som ett demokratiskt helgerån. Likaså tuffa angrepp på det politiska etablissemang som Löfven själv tillhör. Journalister och politiker agerar till försvar för sin maktposition i det politiska spelet av idag. Något av ett nytt frälse. De backar inbördes upp varandra. Den som dristar sig att framföra allvarligt menad kritik mot dem blir en samhällsfiende. Jag tror att Strindberg vänder sig i sin grav. Med ett snett leende på läpparna.
Bara det att landets statsminister vågar säga att kritik mot medier och politiker är fel uppfattar jag som allvarligt. Visst riktar han sig mot SD-hållet. Men vi lever alla i en demokrati som hyllar det öppna samtalet och en fri kritisk debatt. Det är faktiskt ett angrepp mot det öppna samtalet som Löfven presterar, nu inlindat i ett slag mot SD, som främst hotar S-partiets maktanspråk, inte själva demokratin i landet. Klyftan är djup mellan mig och Löfven rörande vad som är gott och ont i den svenska dagspolitiken. Som samhällskritisk bloggare känner jag mig givetvis också utpekad som en ond kraft.
Torsten Sandström
2019-02-16
