Många vänsterliberaler har svårt att förstå varför högerpopulismen alltmer vinner mark i västvärlden. Politiska experter i partier och medier lägger sina pannor i djupa veck. Mitt förenklade råd till dem är: ta fram en spegel och kolla in dig själv och dina partivänner!
Att Trump tog hem spelet i presidentvalet kanske berodde på att motsidan satsat på kandidater utan tillräckligt bred acceptans hos väljarna i USA? Att välja en före detta presidenthustru till Trumps motståndare måste ses som ett självmål från demokraternas sida i kampen mot högerpopulister (Hilary Clintons flirt med vänstermannen Bernie Sanders pekar i samma riktning).
Liknande är utvecklingen inom dagens Frankrike. Från sin gyllene salong tvingas Macron ta tillbaka sitt förslag om skattesänkningar för de riktigt välbärgade och förslaget om höjda skatter på drivmedel. Orsaken är en mängd ilskna lastbilschaufförer i gula västar.
I vårt land har C- och L-partierna i höstas lovat väljarna en borgerlig regering för att driva Alliansens politik. Efter valet vill man inte genomföra denna politik. Motiveringen är att det i så skulle ske med SD-partiets stöd. Nu tvingas svikarna se sina opinionssiffror dala. Är det så konstigt?
Värst ute är L-partiet. Där finns som bekant en pragmatisk falang. Men också en större vänsterliberal sådan. Allt talar för att den senare kommer att ta hem spelet om ny partiledare. Inget tyder på att L kommer att satsa på en person som i ordets bästa mening har populistiska kvaliteter. Det vill säga en ledare som kan snacka så att vanliga människor förstår vad saken gäller. Alltså någon som på rak svenska talar om vardagens problem (bostäder, arbete, skola, kriminalitet och skatter) – en person som inte är fjättrad vid liberalernas katekes, såsom frågor om etnicitet, kön, asylrätt, EU, FN och SIDA-pengar. Men en pragmatiker kommer inte att väljas till partiledare, tror jag. I stället blir det säkerligen ännu en person som har alla rätt på L-partiets tipsrunda i de korrekta ”-ismernas” täta skog.
Detta bekräftas av nomineringen av Cecilia Wikström som förnyad kandidat för L-partiet i valet till EU-parlamentet. Att hon har sina rötter som präst i Svenska kyrkan är inte att undra på. Hon agerar syster till pastor Jansson. Cecilia satsar på alla hästar. Hon är mot allt ont. Och för allt gott. Alltså måste mutor och lobbying stävjas inom EU. Sedan visar det sig att hon själv tar emot omkring 100.000 kronor i månaden från två svenska storbolag. Betalning för vad? Sponsrar de henne gratis? Vill bolagen inte ha något tillbaka, pekuniärt? Inte nog med att det ska finnas ett låtsasparlament i EU. Det ska också befolkas med politiska slingerbultar. Låtsaspolitiker.
Kan verkligen någon vara ovetande om varför L-partiet går en dyster framtid till mötes? L är rena dödspatrullen. I stället för att lyssna på vad som önskas i breda folklager envisas L med pekpinnar till allmänheten. Politik verkar enbart vara en trosfråga och inte praktiska kompromisser. De liberala dogmatikerna och pratpolitikerna har själva ett tungt ansvar för att högerkrafterna växer i styrka?
