I två tidigare artiklar har jag försökt ringa in vad som är typiskt för populismen och dess aktörers framträdanden. Det rör sig inte om höger- eller vänsterpolitik. Inte heller om motstånd mot demokrati. En populist har däremot ambitionen att slå in en kil mellan eliterna och folket. Kortfattat sker det genom ett instuderat medialt budskap, där populisten önskar framställa sig som en vanlig representant för folket. I smidiga ordalag – påminnande om telefonförsäljarens – kränger populisten sitt ofta ganska enkla politiska program.
I denna tredje artikel tänker jag diskutera om man kan säga något allmänt om vilka syften populisten har bakom sin politiska linje. Liksom tidigare baseras min text på Benjamins Moffit´s bok, The Global Rise of Populism, 2016.
Samhällsklyftan.Populistens grundläggande strategi är alltså att slå in en kil mellan samhällets etablissemang och folket. Om en klyfta i verkligheten existerar mellan elit och folk är inte avgörande. Det är populistens sak att producera ett gap och saken underlättas förstås om det finns rimliga skäl till en misstro hos publiken. Som nämnts kan populismens kil slås från såväl höger som vänster. Detta har historien åtskilliga bevis på. Den representativa demokratins historia ger också besked om att det i nästans alla samhällen finns spänningar mellan de folkvalda och väljarkåren. Här blir det populistens uppgift att genom tydliga ord och åthävor blåsa under konflikten och visa att han eller hon står på folkets sida.
Scenariot: samhällskris. Populister gjuter inte olja på vågorna. Tvärtom är en given del av repertoaren att framställa klyftan mellan folk och elit som djup och hotfull. Aktörens budskap är alltså skandalens och den fortgående krisens. Syftet är att basunera ut hur den politiska eliten har misskött sitt uppdrag från väljarna. Någon förståelse för att de etablerade politikerna ofta haft många politiska hänsynstaganden att väga samman visar inte populisten. Däremot görs det fullt klart att populisten och hans ”folkliga” rörelse ska ställa allt till rätta, bara de tillåts komma i maktställning. Populismens koppling till en pågående samhällskris – som eliten framkallat och aktören ska reda ut – gör att ordvalet ofta får krigets färg. Det talas således om fiender, anfall, fronter, strider och segrar.
De enkla lösningarna.Populistens framställer sig som en del av folket och har därför en ambition att utstråla vanlighet. En sådan framtoning syns även i budskapets okomplicerade form. Aktören har alltså slagkraftiga lösningar, där olika komplikationer tyst förbigås. Meningen är att publiken ska förvånas över hur enkel den rätta vägen är. I budskapet ligger förstås att aktören och hans parti verkligen har beredskap att ordna upp de problem som elitens politiker skapat. Populister vill gärna visa sina ”muskler”.
Den som läser min beskrivning av populismens mål ser direkt att det i teveåldern finns många svenska politiker som kvalificerar sig för etiketten populist. Tydliga exempel är Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson. Trots ett mångårigt maktinnehav agerar även många inom S-partiet delvis populistiskt. Här framställer man sig gärna som förkämpar för arbetare och folk i utanförskap. Mot detta framhävs en rik överklass, som vältrar sig i lyx. I en valrörelses slutdebatt ondgjorde sig exv Göran Persson över det villaköp som M-ledaren nyligen gjort i Djursholm (komisk idag med hänsyn till Perssons herrgård). Även Stefan Löfven har populistiska inslag i sin debattstil. Han talar gärna om det starka svenska samhället som tar hand om behövande och tar front mot mörkrets krafter. Mot bakgrund av att populismens är tämligen utbredd i svensk politik är det ett intressant faktum att begreppet i allmänhet endast brukas för att ge högerpolitiker en dödskallestämpel. ”Populism” används alltså som ett slagträ.
Som framgått är medierna på flera vis spindlar i det nät som populisten klättrar i. Nätet vävs nämligen av teve, radio och press. Framför allt är teve den plattform från vilken populisten agerar. Därför lever många populister i en sorts symbios med medierna. Detta syns tydligt rörande partierna V, S och Mp, som hos SR och SVT ges en vid scen för att proklamera sina ofta tämligen enkla budskap, med slagord mot fattigdom och klimatkris i nutid. Förhållandet att 70% av landets journalister, enligt vetenskapliga studier, röstar på dessa partier förklarar den hävstångseffekt som den mediala scenen erbjuder. Bara under Aktuellt på SVT (kl 21 samma dag i föregående vecka) intervjuades Jonas Sjöstedt två gånger! Däremot jobbar partierna till höger i en medial motvind. Vad gäller SD kan man säga att det råder styv kuling. Motvinden är konstant hård.
Det är omöjligt att med vetenskapliga ambition besvara frågan om populism är bra eller dåligt. Svaret är beroende av de politiska värderingar hos den som frågan riktar sig till. Personligen hyllar jag en öppen diskussion, där såväl argument från höger som vänster ges utrymme. Dessutom gillar jag budskap som är nyanserade, med rimlig saklig underbyggnad. Detta bör positionera mig mot populism. Men ändå anser jag att gapet mellan eliterna och väljarna är ett viktigt faktum som måste framhållas och motverkas. Exv genom plats för allsidig argumentation samt hörande av allmänheten i folkomröstningar. Slutsatsen blir att min inställning till populism är kluven.
Men på en punkt är jag fullständigt säker. De av staten indirekt kontrollerade – och av folket betalade – medierna SVT/SR måste antingen avvecklas eller strikt regleras och kontrolleras. Den favorisering som idag sker av vänstern är såväl olaglig som skrämmande. Granskningsnämnden skriver på löpande band av anmälningar. Visst gör nämndens höga jurist enstaka kritiska uttalanden, som häromdagen rörande SVT:s flagranta påhopp på Åkesson i slutdebatten. Men det är undantagsfall och i praktiken bara ett sätt att legitimera nämndens position. I verkligheten blundar nämnden för det systematiska gynnande som SVT/SR dagligen gör av vänstersidan i svensk politik.
Om SVT/SR ska tillåtas leva vidare måste granskningen göras tätare, tuffare och ha inslag av egna stickprov från nämndens sida. Dessutom måste SVT/SR:s chefer ges tydliga direktiv om en löpande och effektiv intern kontroll. Uppsägning måste ske av den anställd som inte anpassar sig till det viktiga kravet på opartiskhet. Det kan inte vara en mänsklig rättighet för journalister att framföra sina politiska åsikter i SVT/SR – oavsett om det sker öppet eller (vanligare) förtäckt. Enligt min mening är det ett hån mot allmänheten och rättvisan att journalister från SVT/SR i etern å ena sidan tar avstånd från populism, medan de å andra sidan i mer eller mindre förtäckta ordalag dagligen verkar för vänstervarianten. Jag tror inte någon frisinnad människa vill godta en av staten finansierad yrkeskår av propagandister?
Torsten Sandström
2019-02-23
Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se/
