I juristens yrke ligger en form av god konservatism. Då en regel ska tillämpas blickas det tillbaka mot normen ifråga. Juristen frågar sig nämligen hur lagstiftaren en gång i tiden tänkt sig att den ska tolkas. Om svaret ändå är oklart undersöker juristen hur den högsta domstolen tidigare tillämpat regeln ifråga. Först om inget klart svar finns försöker juristen finna en lösning som han eller hon anser ligger närmast den som avsetts med bestämmelsens ord och uttalandet i motiv och tidigare domar. Jag talar nu främst om hur domare och rättsvetenskapare löser problem. För advokater blir däremot en typ av vrängande naturlig i och med att deras funktion är att gå sin klient till mötes. Men för dem med uppgift att försöka finna rättens sanna svar är rollen klar: juristen ska bli lagens redskap. Det ska inte vara tvärtom, dvs att rätten blir ett vapen för juristens egna politiska åsikter. Det är denna strikta metod som jurister skolas i vid landets universitet.
Många lekmän har ofta svårt att förstå detta. Man skäller därför på juristerna och kallar dom dumsnutar och mörkerfolk. Man skjuter alltså på pianisten i stället för att anklaga de politiker – eller kompositörer – som står bakom den lagregel som saken gäller. I själva verket blir strävan efter en praktisk distans mellan egna värderingar och lagens motiv ett adelsmärke för en god jurist. För övrigt borde något likande gälla för en bra journalist vad gäller relationen till fakta. Men det är trist att behöva säga att journalistyrket här ger prov på kräftgång. Jag är inte ensam om att tvingas konstatera att medierna allt oftare torgför journalisternas egna åsikter om händelser i världen. Tyvärr.
Men nu är det så att det finns en tydlig tendens till att även juristyrket dras in åsikternas töcken. Mest tydliga är de presskonferenser som en domare numera ibland håller i ett mål som han eller hon nyss förkunnat dom i. Detta förekommer framför allt i massmedialt uppmärksammade brottmålsprocesser, där journalister under rättegången framfört olika åsikter i tidningar eller radio/teve. Normalt försöker domaren förklara sin dom med ett minimum av kompletterade förklaringar. Men effekten blir ändå att domaren anstränger sig att utveckla sin syn på en lagregel eller ett faktum som han eller hon anser centralt för avgörandets utgång. Vid besvarandet av journalisternas frågor blir resultatet ofta en form av politisering av den dom som nyss avkunnats. Domarens privata åsikter lyser igenom. Ibland vill domaren peka på att själva lagen enligt hans eller hennes åsikt är otillräcklig för att nå det mål som den ena eller andra sidan hävdat i målet. I allmänhet rör det sig om att ta upp krav som lanserats i medierna och som upprört journalister från olika läger. Med tanke på att vetenskapliga studier visar att journalistkårens värderingar tydligt lutar åt vänster så blir domarens uppgift att balansera dessa åsikter mot dem som han eller hon menar är gällande rätt.
En dom ska tala för sig själv. Den ska inte ha någon muntlig bruksanvisning. Framför allt ska domaren inte ge sig in på resonemang som positionerar hans eller hennes åsikter rörande en lagregel. Rättssystemet vilar som nämnts på tanken att domaren ska vara underordnad lagen och lydigt följa denna. Han eller hon ska inte kritisera lagen, inte ens om det sker på ett inlindat vis. Undantag kan endast göras om en tyst regel av högre dignitet sätter principen om rule of law i spel. Jag menar därför att domarnas alltmer stegrade ambition att kommentera sina avgöranden medför en typ av politiskt samtal mellan domstolen och medierna. Följden blir att domarens politiska åsikter riskerar att röjas. Ett sådant samtal blir en främmande fågel i det rättsliga systemet. Det är en eftergift för mediernas ökade tryck och betydelse i dagens samhällsliv. Man kan säga att det blir radio, teve och tidningar som sätter agendan. Inte den opolitiska domarkår som rättvisan helt ska vila på.
Medierna påverkar även polisens och åklagarnas arbete, något som också måste anses främmande för vårt rättsliga system. Jag tänker nu inte på att fakta avslöjas som kan vara av intresse för en polisutredning och åtalsprövning. Det jag ifrågasätter är den politiska press som medierna allt starkare utövar under tiden polisen och åklagaren gör sitt jobb. Än en gång rör det sig ofta om journalistkårens olika hjärtefrågor på vänsterkanten. Ett återkommande sådant ämne rör polismäns påstådda övergrepp mot enskilda individer. Som bekant vill journalister gärna se den enskilde som ett offer för samhällets övermakt. Det står givetvis medierna fritt att välja en sådan attityd, även om jag personligen menar att den idag satts i system och medför att ansvaret för en gärning i media ofta flyttas bort från aktören (den eventuella brottslingen). I stället utpekas någon annan, ofta en osynlig struktur omkring de reellt ansvarige. Som sagt det är mediernas sak att välja linje här.
Men den negativa utveckling jag tycker mig iaktta är att polis och åklagare så att säga drar på sina beslut och låter den mediala vänsterdiskussionen löpa vidare tills den ebbat ut. Alltså en form av politiskt krypkasino från polisens och åklagarens sida som ger medierna scenplats. I stället för att sätta ned foten och snabbast möjligt fatta beslut i den riktning som utredningsfakta pekar på, så avvaktar statens långa arm med att slutföra utredning och besluta i åtalsfrågan. Att detta dröjsmål kan få negativ inverkan på en misstänkt är uppenbart. Denne framstår nämligen som brottsling under den mediala rättegång som myndigheternas saktfärdighet ger utrymme för. Först när åtal senare inte väcks får den felaktigt misstänkte besked om sin ansvarsfrihet. Men då har denne redan åsamkats avsevärd skada.
Jag framför mitt svårbevisade påstående med anledning av ett antal polisanmälningar mot poliser, som vänsterjournalister anser har gått för hårt fram. Det vill säga poliser som under utryckning fattat beslut, som i efterhand kanske kan ifrågasättas, men som under ett hastigt och hotande händelseförlopp, under svåra omständigheter, tyvärr måste ses som motiverat. I nutid tänker jag på den grupp av poliser som mitt i natten i centrala Stockholm till döds skjutit en kille med downs syndrom. I mörkret har han viftat med ett skjutvapen, som i efterhand visat sig vara en leksak. Mitt intryck är att polis och åklagare segar med utredning och beslut i detta ärende. På så vis ges den dödes anhöriga och allmänheten en form av bekräftelse av att medierna har rätt i sin jakt på poliserna. Temat blir att de brutalt tagit livet av en funktionsnedsatt kille som bara sysslat med fridfull lek.
Jag är övertygad om att åtal inte kommer att väckas i detta ärende. Eller alternativ att domstol kommer att frikänna de polismän som nu kölhalas i medierna. I den aktuella tvisten kan man verkligen säga att den döde killen är ett offer för sitt psyke och vårdnadshavarnas bristande kontroll. Men min poäng är att rättsapparaten tyst interagerar med vänsterns medier i deras privata justis.
Mina två exempel pekar tillsammans på en allvarlig utveckling. Mediernas politiska drev tillåts påverka trovärdigheten hos den dömande makten och myndigheters beslut i juridiska frågor. Utvecklingen bär åt rakts åt skogen. Det är inte medierna som ska skipa rätt i vårt land. Domstolar och rättsvårdande myndigheter måste värna sitt oberoende gentemot tidningar, radio och teve. Det innebär att man måste strunta i mediernas politiska påtryckningar.
Torsten Sandström
2019-03-01
Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se
